Livin' la vida schlet

Bara i Uddevalla...

2010-09-10T22:55:00.003+02:00

Levi Stubbs' beard

2010-07-19T20:08:00.004+02:00

Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

2010-06-09T14:30:00.000+02:00

Världens bästa idé

2010-05-25T17:35:00.010+02:00

- Vi borde anordna en cocktailfest!

- Ja, men var?

- Hemma hos Johan!

- Bor inte han i ett nedgånget 19 kvadratmeters råtthål till studentrum?

- Jo, perfekt!

Imorgon smäller det, jag måste bara forsla bort ca 200 tomburkar och gömma alla pinsamma fantasyböcker.

2010-05-19T22:32:00.007+02:00

Min fetma börjar bli ett hinder i vardagen. I måndags skulle jag och Fredberg hylla Dio, så jag gick till Willys för att köpa folköl. Kassörskan tittade misstänksamt på mig.

- Vad har du under jackan?!

- Eeh... det är bara min mage.

- ... jaha... ja, den får du naturligtvis ta med dig ut.

2010-05-19T01:23:00.003+02:00

Jag hade egentligen tänkt att lägga ner bloggen, men lusten kanske är på väg tillbaka. Några läsare kvar?

Polarpriset - för en gångs skull inte gubbfest

2010-05-19T01:12:00.008+02:00

För ett år sen skrev jag en halvdan kritisk krönika om polarpriset. Priset är - precis som alla musikpriser - egentligen helt ointressant, men jag kan inte låta bli att nicka gillande när en artist som varken är man eller var aktiv under 50-, 60- eller 70-talet får det. Det är dock lite oklart vem av Björk och Ennio Morricone som har fått pris för pop och som har fått det för klassisk/konstmusik.

2010-04-01T20:08:00.004+02:00

Greken: "Fan, det är sjukt att det var ganska nyligen som katolska kyrkan avskaffade Limbo."

Johan: "Limbo? Är inte det en dans?"

Arvid: "Jo, det var inte särskilt länge sedan man tog bort den från högmässan. Den var så jobbig att genomföra iförd påvehatt."

Kära blogg,

2010-03-29T18:54:00.004+02:00

häromdagen kom jag hem från en två veckors praktik på P3 Kultur i Stockholm. Jag fick lära mig att "bästa genvägen in i journalistyrket är att ha en jävligt bra blogg och bli värvad den vägen". Synd att du är ett jävla haveri. Jag tycker inte ens om att skriva i dig.

Praktiken gick för övrigt fint, jag fick till och med höras lite i radio och synas lite i programmets blogg.

Gubbskammen och Bo Diddley

2010-03-13T13:10:00.031+01:00

Jag är kluven. "Det var bättre förr"-nostalgi irriterar mig gränslöst. Bra musik behöver inte vara "tidlös" - vad det nu skulle betyda. Det finns ett värde i att saker händer här och nu och det kan vara underbart att upptäcka musik som inte har filtrerats genom gubbkanon.

Trots det så innehåller min skivsamling 80-90% inspelningar från 60- och 70-tal.

Jag brukar försöka intala mig att jag är på en kronologisk musikhistorisk resa och att jag ännu inte har hunnit längre än till 80-talets första hälft. Tyvärr så är det inte riktigt sant. Den korta resan är nämligen slut för länge sedan; den började i gubbrock, slutade i gubbrock och jag kommer nog aldrig att lära mig att uppskatta Dub Step.

Efter denna lilla brasklapp är vi framme vid det jag egentligen hade tänkt skriva om: Bo Diddley-rytmen.

Det här är den enda rytm jag kan komma på som är ett musikaliskt tema per se. En Bo Diddley-låt klarar sig med få eller inga ackordbyten - melodi och harmoni kommer i andra hand. Många fantastiska låtar har använt rytmen men få låtskrivare har vågat låta det hypnotiska svänget stå ensamt i centrum på Bo Diddleys vis.

Bo Diddley var en av Clash-sångaren Joe Strummers stora idoler. Strummers artistnamn syftar på att han var värdelös på att spela på enskilda gitarrsträngar, han föredrog att "strumma" över alla strängar samtidigt - en teknisk begränsning som blev en tillgång då Strummers spelstil lämpade sig ypperligt för att mangla Bo Diddley-rytmer tills fingrarna blödde.

Det är lätt att spåra Diddley-influenser i Clashs musik - uppenbara i Rudie Can't Fail, subtila i Bankrobber.

När de turnerade USA för första gången så insisterade de på att Bo Diddley skulle agera förband, trots att de var tvungna att betala honom mer gage än vad de själva fick. Jag kan se framför mig hur nervositeten lackade bandmedlemmarnas pannor när de satt i logen innan turnéns första spelning och det gick upp för dem att de skulle upp på scenen och försöka överträffa den här naturkraften:

Slutligen, ett par tips på bra låtar med Diddley beat:

She's The One (Bruce Springsteen)
New York Groove (Ace Frehley)
Help Save The Youth Of America (Billy Bragg)
Dom Fyra Årstiderna (Håkan Hellström)
Iko Iko (Dr John)
When the Lovelight Starts Shining Through His Eyes (Supremes)
Mickey's Monkey (Smokey Robinson & The Miracles)
Clapping Song (Shirley Ellis)
Pokerkväll i Vårby Gård (Florence Valentin)
Aint Got You (Bruce Springsteen)

Sam & Dave

2010-03-08T11:45:00.004+01:00

"Sam was the heavens, his voice was almost not human in that it had incredible high tenor, and he was gospel, he had a little bit of that Sam Cooke thing. But Dave rooted their music in the dirt and in the earth. That's why Sam and Dave where great."

Long time, no schlet

2010-03-05T10:22:00.006+01:00

När andra bloggare är dåliga på att uppdatera brukar jag inbilla mig att det beror på att de har ont om tid på grund av alla intressanta projekt de jobbar med. Jag utgår från att ingen tänker så om mig. Enda skälet till att jag bloggat extremt lite på sistone är att jag har fastnat i apatins nedåtgående spiral.

Imorgon kör vi soulklubben Get Ready! igen. Jag ska leka DJ. Förra gången blev en liten succé med ca 400 besökare. Den här gången kör vi i något mindre skala; på Kontiki, utan liveband och med lägre inträde. Temat är "Temptations & Four Tops Celebration" - de båda legendariska soulgrupperna har nämligen konsert i Lisebergshallen tidigare under kvällen. Efter konserten kör en specialabonnerad "Soul Tram" med DJ från Lisebergshallen till Kontiki.

Fantastisk nostalgi

2010-02-15T22:58:00.008+01:00

16 Horsepowers cover på Nobody 'cept you var min favoritlåt under de sena tonåren och jag ryser fortfarande när jag hör den, inte bara för att jag förknippar den med en fin tid utan framförallt för att den är så jävla vacker. Jag har inte lyssnat på den på väldigt länge och blev nostalgisk och lycklig när Gustav länkade den här fina banjoversionen. David Eugene Edwards pendlar mellan lätt sinnesslö folknörd (när han pratar) och besatt predikant (när han sjunger).

Uppdatering: Jag blev inspirerad och lyssnade på mer 16hp, bland annat studioinspelningen av Nobody 'cept you. Den är verkligen sinnessjukt bra, jag förstår varför jag en gång tyckte att den var det främsta stycke musik som någonsin spelats in.

Konsten att tillfredställa en kvinna

2010-02-08T15:45:00.017+01:00

Jag förfestade med Calle i lördags.

- Vill du se en rolig video? var det första han sa när jag steg innanför dörren.

- Njaa, youtubeförfest? Jag vet inte...

- Jojo, det här måste du fan se. Riktiga jävla dårar!

Relentless, X2C, Pipelayer, Pressure och Satisfaktion.

Först blev jag stum och stel. Sen återvann jag talföret och ställde den självklara frågan:

- Är det på allvar?

- Jag tror det! Det går fan inte att hitta fem gubbar som är såhär roliga! Och dom har koreograferat skiten, kolla hur smidigt han glider av pallen och lämnar plats åt nästa gubbe!

Vi fnissade i kör, tog vår öl och förflyttade oss från dator till vardagsrum. Sam and Dave ljöd ur stereon och för stunden glömde vi den surrealistiska påfågeldansen. Efter en stund anslöt sig fler personer. Stämningen var trivsam men blev snart något avslagen - det var dags plocka upp den till nästa nivå:

- Vill ni se något jäääävligt roligt?!

Upp åkte laptopen och ut genom fönstret åkte värdigheten. Youtubeförfest deluxe. De nyanlända blev lika mållösa som jag hade varit tidigare under kvällen. Vi fnissade oss högröda i ansiktet och gjorde erotiska höftrörelser.

- Hello ladies, my name is Gjutarn', imma show you what I got!

Videon satte så mycket prägel på vår kväll att vi till slut knappt umgicks utan mest torrjuckade mot varandra samtidigt som vi talade vitt och brett om att "visa vad vi har". I vardagsrummet, på vagnen, på krogen - överallt visade vi vad vi hade. När jag kom hem fick jag kväsa en impuls att sätta på snuskig RnB och tillfredställa möblemanget.

2010-01-31T19:50:00.002+01:00

"Han är en mörk kille. Poet. Jävligt bra poet. Intresserad av rättvisefrågor och sånt."

Hört på Institutionen för globala studier, av Arvid.

Get Ready!

2010-01-27T11:23:00.016+01:00

På fredag begår jag DJ-debut på den nystartade soulklubben Get Ready. Första och sannolikt även sista chansen att se mig skämma ut mig bakom ett par skivspelare. Platsen är Sticky Fingers Top Floor; inträdet någonstans mellan 80 och 100 spänn; insläpp 22.00; på scenen står Napoleon och Pickadoll. Det kommer att bjudas på mycket sweet soul music. Jag lovar att bland annat spela det här förbisedda mästerverket:

2010-01-24T19:58:00.016+01:00

Nykter och ensam söndag kväll, ergo dags att presentera nummer ett på minilistan över de bästa svensköversatta soullåtarna.

Florence Valentin - Klaraberg

Otis Clay - That's How It Is

2010-01-23T06:15:00.002+01:00

Nykter och ensam lördagmorgon betyder fortsättning på listan över de tre bästa svenska översättningarna av soullåtar. På andra plats:

Jag vill ha all din kärlek (Baby I need your loving)

2010-01-22T23:25:00.005+01:00

Nykter och ensam fredagskväll betyder ny lista. Den här gången blir det de tre bästa svenska översättningarna av soullåtar. På tredje plats:

Augusti i helvetet (Don't let him take your love from me)

I Just Can't Help Believin'

2010-01-16T15:15:00.004+01:00

Kitschig, svettig och fullkomligt fantastisk! 100 ggr bättre än BJ Thomas version.

Weird Science

2010-01-14T19:12:00.019+01:00

Jag läser ytterst sällan bloggar. Det är inget ställningstagande för eller emot sociala medier utan beror snarare på att mitt mindervärdeskomplex ofta triggas när jag läser texter som är bättre än mina egna.

De senaste dagarna har jag varit osedvanligt 2.0:ig och börjat läsa Weird Science. Det är verkligen en utomordentlig sida; texterna är i regel jättebra och får sansade, konstruktiva och initierade läsarkommentarer. Det är trevlig omväxling då läsning av artikelkommentarer i "gammelmedia" är som att simma motströms i en flod av diarré.

Men det bästa av allt är att jag inte känner mig värdelös efter att ha besökt sidan, snarare inspirerad.

Kärlek i terrorbalansens tid

2010-01-12T23:56:00.003+01:00

2010-01-12T00:06:00.007+01:00

Idag fortsatte mitt småskaliga uppror mot sans och vett när jag återigen handlade på Sveriges sämsta matvarubutik. Snöslasket följde kunderna in i butiken och slingrade sig som spåret efter tusen mördarsniglar mellan hyllor fyllda med all världens skit. Vid kassan låg i vanlig ordning en krossad burk med köttfärsås/barnmat/random gegga och luktade mums. Jag kände mig smutsig, på gränsen till skändad, men det hindrade mig inte från att förföras av röda prislappar. Skammen gnagde när jag halkade upp på Masthugget med 24 x 33 cl coca cola och 450g ostbågar.

Som tur var låg Curtom/Windy C/Thomas-boxen i brevlådan när jag kom hem, den förbättrade mitt humör avsevärt.

2010-01-08T18:36:00.007+01:00

Sammanfattning av soullistan

100soul.rar

1. Move On Up - Curtis Mayfield
2. Ain't To Proud To Beg - The Temptations
3. I Forgot To Be Your Lover - William Bell
4. Magic Potion - Lou Johnson
5. Standing In The Shadows Of Love - Four Tops
6. As Long As I Have You - Garnet Mimms
7. Shoes - Bobby Bland
8. Earthquake - Bobbi Lynn
9. I'm Walking - Al Apollo
10. Come On Train - Don Thomas
11. Don't Knock love - Barbara Carr
12. You've Been Gone Too Long - Ann Sexton
13. Bad Girl part 1 & 2 - Lee Moses
14. These Arms Of Mine - Otis Redding
15. The Snake - Al Wilson
16. Lonesome Shack - Ernie Washington
17. Nothing But A Heartache - The Flirtations
18. The Dark End Of The Street - James Carr
19. A Change Is Gonna Come - Sam Cooke
20. Paris Blues - Tony Middleton
21. People Get Ready - The Impressions
22. The Drifter - Ray Pollard
23. Since I Lost My Baby's Love - Major Lance
24. I Wanted To Tell You - Little Nicky Soul
25. Don't Be Sore At Me - TheParliaments
26. Too Hot To Hold - Betty Everett
27. It's Too Late - Bobby Goldsboro
28. If You're Ready (Come With Me) - Staple Singers
29. I Need You - Shane Martin
30. It's Amazing - Ben E King
31. The Tracks Of My Tears - Smokey Robinson & The Miracles
32. Hold On - The Radiants
33. Lonely For You Baby - Sam Dees
34. Let's Wade In The Water - Marlena Shaw
35. You Shook Me Up - Roy Hamilton
36. Hercules - Aaron Neville
37. The Memphis Train - Rufus Thomas
38. I Was A Fool - Paul Sindab
39. That's How It Is When You're In Love - Otis Clay
40. I Feel An Urge Coming On - Jo Armstead
41. It Takes Two - Marvin Gaye & Kim Weston
42. Seven Day Fool - Etta James
43. Wear It On Our Face- The Dells
44. Don't let It End - Debbie Taylor
45. Georgia Morning Dew - Johnny Adams
46. I Got To Fins Me Somebody - The Vel-vets
47. I Count The Tears - The Drifters
48. I've Been Down So Long - Benny Gordon
49. I Must Be Doing Something Right - Dee Dee Gartrell
50. The Girl That Radiates That Charm - Arthur Alexander
51. Too Late - Larry Williams & Johnny 'Guitar' Watson
52. (Your Love Keeps Lifting Me) Higher & Higher
53. Love Is Like An Itching - The Supremes
54. Right Place Wrong Time - Dr John
55. Hearts Desire - Billy Joe Royal
56. How Can I Be A Witness - RB Hudmon
57. I Take What I Want - Sam & Dave
58. Take Me To The River - Al Green
59. Since I Found My Baby - The Metros
60. Sinnerman - Nina Simone
61. My Love Is Your Love (Forever) - The Isley Brothers
62. I'll Never Stop Loving You - Carla Thomas
63. Breakaway - Irma Thomas
64. Time Will Pass You By - Tobi Legend
65. Hit Butter 'n'n All - Lou Courtney
66. Music - Jeanette White
67. Breaking Down The Walls Of Heartache - Johnny Johnson & The Bandwagon
68. Don't Forget About Me - Dusty Springfield
69. Women's Love Rights - Laura Lee
70. Who's Gonna Help Brother Get Further - Lee Dorsey
71. Beggin' - Frankie Valli & The Four Seasons
72. Stealing In The Name Of The Lord - Paul Kelly
73. Breakaway - The Valentines
74. Drive Me - Stu Gardner
75. You've Got To Be Willing - Calvin Grayson
76. Let Me Down Easy - Bettye Lavette
77. (Just Like) Romeo & Juliet - The Reflections
78. Free For All (Winner Takes All) - Phillip Mitchell
79. Tell Her - Dean Parrish
80. I'm In love - Wilson Pickett
81. Ace Of Spades - OV Wright
82. Grounded - Gloria Taylor
83. Going To A Happening - Tommy Neal
84. Stuck On My Baby - Irene & The Scotts
85. Find Another Girl - Jerry Butler
86. You - Spanky Wilson
87. Now You've Got The Upper hand - Candi Staton
88. Let's Dance - Calvin Williams
89. My Baby - Mitty Collier
90. It's A Man's Man's Man's World - James Brown
91. (Love Is Like A) Heatwave - Martha Reeves & The Vandellas
92. I Want To Take You Higher - Sly & The Family Stone
93. If This Is Love (I'd Rather Be Lonely) - Eddie Spencer
94. Chains Of Love - JJ Barnes
95. How Many Breaks Can One Heart Take - Mickey Murray
96. Make Me Yours - Bettye Swann
97. Love Is A Hurtin' Thing - The Soul Children
98. Can't You See (You're Losing Me) - Mary Wells
99. I'm Falling In Love With You Baby - Little Joe Cook
100. Cry To Me - Solomon Burke

Såhär i efterhand måste jag säga att listan inte är helt perfekt. Vilka låtar jag för tillfället tycker är bäst varierar naturligtvis och om jag gjort listan idag så hade jag sannolikt inkluderat någon av följande:

You Lie So Well, Everything's Gonna Be Alright med Rance Allen, Without A Warning eller möjligen någon av låtarna jag skriver om här. För att lämna plats hade jag plockat bort Lonely For You Baby (inte tillräckligt bra), Right Place Wrong Time (inte tillräckligt soulig), Sinnerman (inte soul) och Romeo & Juliet (inte tillräckligt bra). Dessutom hade jag låtit vissa artister representeras av andra låtar; Flirtations bästa låt är Need Your Loving, JJ Barnes bästa låt är I Need A Change och Mary Wells bästa är One Block From Heaven.

2010-01-03T22:39:00.002+01:00

Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag skrev raljant om Kal P Dal 24 november, han är ju helt fantastisk!

Lebensrunk

2010-01-03T16:51:00.007+01:00

För ett par veckor sedan hörde jag min vän PB säga något i stil med "den främsta anledningen att flytta hemifrån är att man vill kunna runka med ljudet på". Efter att ha spenderat stora delar av julen hos mina föräldrar tänker jag att det ligger något i hans uttalande, jag älskar verkligen min familj men kände att jag saknade Lebensrunk.

Vad jag försöker säga är att jag verkar ha återupptäckt värdet i att reda mig själv. Det är skönt att komma hem emellanåt och inte bara påminnas om vilket privilegie det är att ha en stabil och kärleksfull familj, utan även om hur skönt det är att ha fått lite distans till den.

Nyår – 90% skoj, 10% ångest

2010-01-02T14:39:00.036+01:00

Det började lugnt och sansat hemma hos Greken och The Don. Vi åt fantastisk fisksoppa, spelade TP, drack bärs och munhöggs. Framåt midnatt gick vi till en fest i Linné, jag vände dock i dörren för att hinna till Masthuggskyrkan och kolla på fyrverkerier. Festdeltagarna var sega som sirap och fulla som kastruller så de enda som hann till kyrkan innan tolvslaget var undertecknad och en tjej som jag knappt känner. Vi fick stressa som fan, men det var verkligen värt det, utsikten var helt magisk. Jag skulle nog drista mig att säga att det var mitt livs bästa årsskifte.

Väl tillbaka på festen så började tjejen ragga på mig. Jag tror att hon var så uppfylld av de vackra fyrverkerierna att hon missade hur jag såg ut, hur illa jag uttryckte mig och hur löjligt berusad jag var. Mina tankar irrade. "Fuck this, jag är ändå för full för att knulla!" tävlade mot "Jag man, du vacker kvinna! Ugh!". Insiktsfulla fylltratt vs kåt grottmänniska – det är inte alltför svårt att gissa vem som avgick med segern.

Jag bjöd med henne till casa de schlet. Tyvärr hade jag förträngt att lägenheten, som knappt är beboelig ens när den är nystädad, led av sviterna av en veckas jullovsdekadens och var ungefär lika fräsch som Shane MacGowans undre tandrad.

– Hit kan du ju inte ta med tjejer, sa hon och rynkade på näsan när vi steg in genom dörren.

– Eeeh, nä... hade jag vetat att någon som du skulle följa med mig hem så hade jag sett till att skaffa en ny lägenhet... och städat den.

– Jag måste ju vara den snyggaste tjej du någonsin haft här...

Då tände jag till litegrann och ljög så att näsan växte flera decimeter:

– Nä du, jag har fan haft skitmånga fräscha brudar här, jag lovar!

– ... och de där lakan kan du ju inte ha tvättat på minst tre veckor!

– Jodå, det har jag... tror jag, sa jag samtidigt som jag tänkte "Byta sängkläder var tredje vecka? Vafan? Det är ju som att komma ihåg att borsta tänderna både morgon och kväll, eller dammsuga varje vecka – sånt som bara morsor gör!".

– Nu får du vara jävligt bra i sängen för att väga upp din lägenhet.

– Tyvärr, svarade jag sanningsenligt, jag kommer förmodligen att vara det sämsta ligg du någonsin haft.

Efter den repliken var hon naturligtvis inte särskilt tänd längre. Efter lite pliktskyldigt hångel så somnade vi. Det var inte ett perfekt avslut på kvällen, men åtminstone bättre än ett knull som skulle ha havererat pga vinballe.

Jag vaknade i bakfylledelirium och kände hur skammen gnagde i bröstet. Under natten hade tjejens kritik runnit av mig som vatten på en packad gås, men nu träffade den med full kraft och jag kände mig tvungen att städa svinstian innan hon vaknade. Tyvärr så hade jag inte på mig mina glasögon och råkade därför städa undan hennes kläder. När hon vaknade och skulle gå hem tvingades hon därför sitta halvnaken och obekväm medan jag rodnande letade igenom garderober och byrå. Till slut hittade jag hennes party dress i tvättkorgen.

Turligt nog verkade hon mer skamsen över att ha varit otrevlig än besviken över att ha lyckats ragga upp Göteborgs största idiot, så vi skildes utan sura miner.

Världens bästa soullåt

2009-12-31T17:38:00.019+01:00

1. Move On Up – Curtis Mayfield

– Om jag fick lov att sampla Move On Up så skulle jag också kunna göra en hit, sa Schletet angående Touch The Sky med Kanye West och belyste samplingskulturens baksida: artister som inte rekontextualiserar, utan bara snor klassiska riff, teman eller melodier utan att tillföra något eget.

Stor konst måste inte värkas fram, men det är nyttigt med kreativ friktion. Att sampla Move On Up är för uppenbart, för enkelt, för billigt. Kanye West har ingenting att tillföra världens bästa soullåt – han vågar inte ställa sig på jättens axlar utan kryper bara in i dess rövhåls trygga värme.

Jag tittade nyss på Rock and Roll Hall of Fames 25-årsjubileum och insåg hur livrädd jag är för att bli som de dammiga tråkmånsar som på allvar tycker att Jeff Beck och Buddy Guys sömniga Stratocaster-lir är intressantare än samtida musik. Men när jag skriver om Curtis Mayfield måste jag ändå tillåta mig att använda världens största gubbklyscha: så här bra musik görs inte längre!

Move On Up är perfekt ut i minsta beståndsdel, från den oemotståndliga sånginsatsen till det intensiva slagverket till det fantastiska trumbreaket till det episka blåsriffet. Att lyssna på Move On Up är som att bli påkörd av ett tåg och smekt med en fjäder på samma gång.

Man lär sig något nytt...

2009-12-27T21:18:00.013+01:00

En av de absolut finaste kulinariska bastarderna är blandningen majonnäs-ketchup. Idag fick jag veta att det inte bara är jag som brukar vräka i mig skiten; kombon är så populär att den säljs färdigblandad och inte bara har ett, utan minst två namn: Salsa Golf (i Argentina) och Marie Rose Sauce (i träningsoveralltjockisarnas Jannah, Storbritannien).

Dagens soundtrack

2009-12-18T15:12:00.003+01:00

Meat Loaf och Den Episka Grunken i all ära, när jag sitter ensam och tycker synd om mig själv så vill jag faktiskt hellre lyssna på brittisk pseudo-country.

2009-12-16T23:47:00.003+01:00

Min dator har drabbats av grava ålderskrämpor och man måste ha en ärkeängels tålamod för att orka med den. Det kommer sannolikt inte att bli särskilt mycket bloggande förrän vraket har bärgats, renoverats och sjösatts på nytt.

Shame

2009-12-08T10:55:00.005+01:00

Jag glömde att hylla Tom Waits igår.

Schlets namn, heder och värdighet

2009-12-05T13:04:00.008+01:00

Igår var jag på fest. Innan jag gick dit var jag lite nervös eftersom jag saknade sällskap och inte riktigt kände mig i skick att småprata med främlingar. Som tur var kunde jag bättra på min sociala förmåga med ett par glas whisky. Jag försökte intala mig att jag var lite Humphrey Bogart när jag satt ensam framför datorn med en flaska Famous Ripa, men kände mig mest som en jävla tönt.

Humöret blev bättre när jag kom till festen. Jag hamnade i en soffa bredvid en lite äldre kille som precis som jag bara var bekant med värdinnan. Jag tappade i vanlig ordning kontrollen över min käft och den började spy ur sig fula ord på löpande band. Minnet är suddigt men jag tror att jag försökte förklara för honom hur fantastiskt det är att gråtrunka och lyssna på Meat Loaf. Killen var kanske inte road av samtalsämnet, men inte heller provocerad eller äcklad. Han satt trots allt kvar och lyssnade på mina dumheter i en stund. Sen gick han hem.

Någon timme efter att han hade gått fick jag reda på att han är akademiskt underbarn och ung professor på Chalmers. Jag hade suttit och snackat om mitt grunkande med Sveriges mest kända miljöforskare, som dessutom råkar vara min morsas största idol.

Glad första advent!

2009-11-29T23:23:00.001+01:00

En havererad helg, del två

2009-11-24T01:02:00.002+01:00

I lördags åkte jag på en bot på 1200 spänn pga plankning på spårvagnen.

En havererad helg, del ett

2009-11-24T00:49:00.008+01:00

Fredagskvällen hade potential. Love och Maria var i Göteborg och jag var medbjuden till deras vänner för att baka pasta och dricka öl.

Rollfördelningen blev naturligtvis patriarkal; jag och Love drack öl, damerna skötte matlagningen. Jag trodde att min feministiska övertygelse var stark, men uppenbarligen inte starkare än mitt sug efter öl och skitsnack utan distraktioner.

Maten var underbar. Kall folköl, hemmagjord pasta och carbonarasås – himmelsk lyx för en idiot som brukar leva på pasta rouge och ljummet kranvatten. Enda smolket i bägaren var att jag på skämt föreslog att vi skulle lyssna på Kal P Dal, vilket tolkades så bokstavligt att jag tvingades genomlida någon timme med ironisk skånsk raggarrock som musikalisk fond innan någon kom sig för att be Spotify att skärpa sig.

Klockan var nästan tolv när folk började diskutera utgång.

– Kan vi inte gå till Flame? frågade jag med ett flin.

Stort misstag. Återigen mottogs mitt förslag mer bokstavligt än vad jag hade tänkt. Jag minns inte exakt hur resonemanget hos sällskapet gick, men det var väl något i stil med ”ja, det ligger ju ganska nära”.

Uppväxten i Uddevalla har satt sina spår och ibland romantiserar jag usla uteställen bara för att de påminner mig om min ungdom. Därför började jag på allvar tycka att det var en god idé att gå till Flame. Jag har spenderat oräkneliga timmar på liknande ställen och inbillade mig att jag visste vad som väntade.

Det gjorde jag också, delvis.

Flame luktar svett och kiss, säljer Sofiero på tapp och har ett klientel som mest består av svinfulla artonåringar med jackorna på sig inomhus (förmodligen räcker inte studiebidraget till garderobsavgiften). Längs väggarna står Jack Vegas-automater och en projektor visar karaokevideor, men ingen är nykter nog att sjunga. Musiken som spelas är ett härligt potpurri av radiohits och bonnig hårdrock.

Så långt var allt som jag hade väntat mig. Vad jag inte var beredd på var att stämningen skulle vara så hemsk. Det fanns ingen som helst kärlek i lokalen. Säga vad man vill om mitt gamla stamhak i Uddevalla, Agassis, men stället utstrålar i alla fall viss värme.

Vi blev snart plågsamt medvetna om att Flame är en plats där undertryckta aggressioner tillåts härja fritt. Vid ett bord satt ett sällskap som såg misstänkt nazistiskt ut och gjorde handrörelser som knappast var menade som vänliga vinkningar. Jag vet inte hur länge vi satt med knutar i magarna och funderade på att gå hem, det var förmodligen bara en halvtimme men kändes som en evighet.

Plötsligt snubblade/dansade en tjej fram till Love och hällde ut sin öl över honom – medvetet eller av misstag, hon var så full att det är svårt att avgöra. När hon inte kunde komma med en vettig ursäkt så hällde han i frustration ett glas vatten över henne. Det var inte särskilt uppskattat. Hon skrek som en hyena och flög på honom med en glasflaska. Han hann ta emot ett par slag mot huvudet innan misshandeln avbröts.

Som tur var klarade sig Love med ett par mindre blessyrer och efter att barpersonalen hade plåstrat om honom – vilket de gjorde sjukt snabbt och effektivt, de är väl vana vid dylika incidenter – så drog vi därifrån.

Vårt festhumör var naturligtvis punkterat så var och en gick hem till sitt. Trots den goda maten och det trevliga sällskapet så finns det bara ett adjektiv som kan sammanfatta kvällen:

Schlet.

Ett par låtar som föll bort

2009-11-19T23:12:00.011+01:00

Ledsen att jag inte har uppdaterat på länge, jag har varit upptagen med att:

Id3-tagga hela min mp3-samling
Läsa böcker om män i ishockeyfrisyr som dräper drakar och räddar hjälplösa ungmör
Grunka sönder penis pga att Dio har ställt in sin Europaturné

Inspirationen är inte på topp så jag väntar lite med att skriva om Världens Bästa Soullåt och passar istället på att rekommendera ett par artister och låtar som kunde, och kanske borde, ha hamnat på listan men som av en eller annan anledning glömdes eller valdes bort.

Losin’ Boy – Eddie Giles

Finns i två versioner, en från 1966/67 och en från 1971. Den förstnämnda är en ganska tillbakalutad historia medan den senare är mer dansant. Båda är svinbra men jag hade gärna sluppit ’71-versionens irriterande ”losing boy, losing boy”-mantra, det är helt klart den svängiga versen som är låtens behållning.

One Part Love, Two Parts Pain – David Porter

Ett destillat av allt som gjorde Stax andra era oslagbar.

Agent Double O Soul – Edwin Starr

Edwin Starrs första hit, innan han via bolagsköp hamnade hos Motown och blev megastjärna. Svängig bit med lagom fånig text.

Hurry On Back To Love – Johnny Kidd & The Pirates

Britter på maskerad. Den idiotiska piratgimmicken passar dåligt ihop med den fruktansvärt coola låten.

Got To Make A Comeback – Eddie Floyd

Schletet ville gärna ha med Big Bird med Eddie Floyd på listan, men om det är någon låt som verkligen förtjänar en plats så är det den magiska balladen Got To Make A Comeback. Jag har absolut ingen aning om varför jag inte inkluderade den från början, jag måste vara dum i huvudet.

No Sad Song – Oscar Toney

Förbisedd sydstatssoul som jag har förstått är ganska populär i Northern Soul-svängen. Återfinns på Toneys enda 60-talsfullängdare men släpptes konstigt nog aldrig som singel.

Wade In The Water – Ramsey Lewis

Jag är sällan särskilt förtjust i instrumentala soullåtar, vilket märks på min lista, men det här är ett undantag. Det hade varit intressant att höra Marlena Shaw sjunga sin tolkning av låten över Ramsey Lewis vinjettdoftande bakgrundsspår.

You Can Run (But You Can’t Hide) – Ruby Andrews

Dramatiskt och storslaget arrangerat. Tyvärr så är ljudet på min Andrews-CD för jävligt. Det finns säkert vettiga remastringar av hennes låtar, men dom har inte jag kommit över. Jag skulle naturligtvis kunna hålla ögonen öppna efter originalvinyler, men det är högst tveksamt om jag orkar det.

Heaven Must Have Sent You – The Elgins

Smeksamt och dansant Motown-mästerverk. Låten finns även i en lite fläskigare inspelning med Continental 4 som är väl värd att kolla upp.

Ta del av mästerverken här.

Världens näst bästa soullåt

2009-11-11T19:56:00.007+01:00

2. Ain’t To Proud To Beg – The Temptations

Smokey Robinson var Temptations låtskrivare fram till och med den mäktiga Get Ready, som konstigt nog inte blev en så stor hit som Motown-grundaren Berry Gordy hade hoppats. Norman Whitfield tog sedan över rollen som gruppens huvudsakliga låtleverantör och han lyckades med det omöjliga: att överträffa Get Ready.

Under listans tillblivelse har det hänt att jag har förbannat mig själv för att jag instiftade regeln som säger att listan bara får innehålla en låt per artist/grupp. Förbannelserna blev som mest passionerade när det var dags att välja en Temptations-låt; Robinsons Get Ready och Whitfields Ain’t To Proud To Beg är så jämbördiga att det till och med var svårt för mina och Schletets målkameror till musikaliska smaklökar att avgöra vilken som förtjänade att hamna på listan.

Efter mycket huvudbry utföll domen till Ain't To Proud To Begs fördel. Och jag tror att vi valde rätt. Låten har allt man kan önska av bra 60-talssoul (utom möjligen lite skit under naglarna, men smuts ingår inte i Motowns koncept). Dessutom har den en, för genren, ovanligt bra text.

Världens tredje bästa soullåt

2009-11-10T14:31:00.009+01:00

3. I Forgot To Be Your Lover – William Bell

Året var 2001. Min vän Daniel fyllde arton och bjöd till fest. Födelsedagspresent från The Don och undertecknad var Dilated Peoples andra platta, Expansion Team. Jag hade inte lyssnat på den tidigare men ryktet sa att den var grym.

Till skillnad från de flesta skivor som ges bort i födelsedagspresent så välkomnades Expansion Team med öppna armar och allas omedelbara favoritlåt blev Worst Comes To Worst. Jag var ett sjuttonårigt, kritvitt Deftones-fan och hade aldrig hört något coolare.

Min musiksmak förändrades mycket under andra halvan av tonåren. Jag gick från att lyssna på samma vita män med dreadlocks och adidasoveraller som mina kompisar gillade, till att skapa en egen musikalisk identitet med hjälp av artister som hade själ och hjärta och inte behövde stämma sjusträngade Ibanez-gitarrer i A för att få uppmärksamhet. Dilated Peoples bidrog till förändringsprocessen. Tre år efter första exponeringen fick jag chansen att se dem live och det är en av de bästa spelningar jag någonsin varit på, stämningen var så fantastisk att DJ Babu började gråta på scenen.

Det dröjde ytterligare något år innan jag upptäckte låten som The Alchemist hade samplat för att skapa Worst Comes To Worsts oemotståndliga beat. Låtarna skiljer sig radikalt från varandra och jämförelsen är egentligen onödig, men originalet knäcker verkligen Dilated Peoples version totalt. Booker T Jones produktion och William Bells passion gör I Forgot To Be Your Lover till världens bästa soulballad.

Lyssna även på: William Bell och Judy Clays elektriska duett Private Number – samplad här, här och här.

Världens fjärde bästa soullåt

2009-11-09T16:34:00.008+01:00

4. Magic Potion - Lou Johnson

Världens bästa Brill Building-soul. Under 60-talet så fick Lou Johnson aldrig den uppmärksamhet han förtjänade, trots att dåtidens mest framgångsrika låtskrivarduo, Burt Bacharach och Hal David, försedde honom med flera potentiella hits. Det vore fel att säga att Johnson har fått upprättelse på senare år, men han har i alla fall blivit ganska uppskattad av Northern Soul-rörelsen.

Magic Potion är en helt oslagbar poppig soullåt, långt från både Motowns dansanta four-on-the-floor och Stax skitiga sydstatssväng. Verserna låter i mina öron mest som bryggor som leder lyssnaren mellan soulhistoriens bästa refränger – kompletta med svulstiga stråkar, körer och ett trumbeat som för tankarna till ett tuffande tåg.

Världens femte bästa soullåt

2009-11-08T23:08:00.012+01:00

5. Standing In The Shadows Of Love – Four Tops

Den sjätte mars nästa år ska Four Tops uppträda i Lisebergshallen. Man ställer visserligen inte samma autenticitetskrav på soulgrupper som på rockband, men var det verkligen rimligt av Four Tops att fortsätta turnera efter Levi Stubbs stroke 2000? Om man vill vara lite elak så kan man säga att gruppen i praktiken bestod av Stubbs och ett gäng hyfsade körsångare som dansade osynkat i bakgrunden.

Stubbs röst var en naturkraft, den tusenfaldigade den täta dramatik som genomsyrade de flesta låtar som Motowns låtskrivare och producenter levererade till Four Tops. Det kanske finaste exemplet på Stubbs magi hör vi i den conga-drivna bryggan i Standing In The Shadows Of Love.

Lyssna även på: Jag tycker att Four Tops har Motowns jämnaste låtkatalog och det finns mängder av fantastiska låtar att välja mellan. Mina favoriter för tillfället är I Got A Feeling, Don’t Walk Away och naturligtvis den eviga Baby I Need Your Loving.

Världens bästa soullåtar nr 10-6

2009-11-05T00:10:00.016+01:00

För att få fram topplaceringarna på listan så tillämpade vi avancerade, på gränsen till vetenskapliga, metoder.

Jag och Schletet nominerade först tjugo favoritlåtar var. Våra soulpreferenser har växt parallellt under ganska lång tid – förr om åren brukade vi gå till min morsas lägenhet med ett flak Den Glade Dansken efter att vi hade repat med vårt halvdana trettonmannaband, vi drack oss småfulla och visade varandra veckans musikaliska fynd. Det var en bra tid.

På grund av vår historia är det oundvikligt att smakerna är en aning likriktade, även om Schletet föredrar något mer opolerade grejer än vad jag gör, och vi nominerade samma låt i åtta fall av tjugo. För att fylla top tio valde vi även varsin låt som hamnade där oavsett vad den andre tyckte. Sedan betygsatte vi låtarna, oberoende av varandra – favoriten fick tio poäng, tvåan nio etc. Efter poängsammanräkningen hade vi en fullkomligt objektiv lista över världens tio bästa soullåtar.

10. Come On Train – Don Thomas

Pizzicatostråkar, ett sjuhelvetes sväng och en sångare som låter som en rockabilly bopper; det är receptet på en udda men perfekt soullåt. Lyssna på de ultrasvängiga ad lib-partierna vid 1:52 och 02:19. Har ni någonsin hört något coolare? Det har inte jag.

9. I'm Walking – Al Apollo

Jag var nyförälskad i den här låten när vi satte samman listan för ett par veckor sedan, men övervärderade den ändå inte. Storslagna timpani, orgelns puttrande åttondelar, chain gang-körer och versens fina enkla stråkfigur gör att I’m Walking tveklöst förtjänar sin niondeplats.

8. Earthquake – Bobbi Lynn

Mitt personliga val.

MSN inatt runt kl 12:

Johan: Dags för intresseklubben att plocka fram sin allra största penna och göra en anteckning; nytt soulinlägg på bloggen
Greken: härligt!
Greken: när kommer earthquake förresten?
Johan: top tio
Johan: skulle aldrig utelämna den
Johan: en av de bästa
Greken: helt klart!

7. Shoes – Bobby Bland

Schletets personliga val. Jag lämnar ordet till honom:

Olycklig kärlek kan verkligen driva en till vansinne, jag menar, grabben snackar med sina skor! Hörde på radion att det finns en linje för killar där man kan snacka av sig när man är blue. På Bobby "Blue" Blands tid lär det inte funnits någon, skor var kanske det man pratade med om de vinsmakande kyssarna uteblev?

6. As Long As I Have You – Garnet Mimms

Få artister med en listetta i bagaget är så bortglömda som Garnet Mimms. Och trots listettan måste jag säga att få artister rönt mindre framgång i förhållande till sin talang.

Cry Baby är Mimms överlägset mest kända låt, men det är As Long As I Have You som tar mig till skyarna. Den är en perfekt blandning av rå känsla och sofistikerad uptown soul.

Världens bästa soullåtar nr 20-11

2009-11-03T22:59:00.032+01:00

20. Paris Blues – Tony Middleton

Jag vet inte vad som hände Tony Middleton i den franska huvud-staden i början av 60-talet, men det måste ha varit deprimerande som en Ingmar Bergman-barndom. Paris Blues följer honom var han än går! Låten andas utmattad soul-desperation av finaste sort.

19. A Change Is Gonna Come – Sam Cooke

"Sam Cooke will always be a tremendous influence on me, and who knows, if there weren't a Sam, there might not have been a Rod"
- Rod Stewart

Det är nästan så att man önskar att Sam Cooke aldrig hade funnits. Men bara nästan. För jag älskar Cooke långt mer än jag hatar Rod Stewart, vilket faktiskt säger en hel del om min relation till den gode Samuel.

Lyssna även på: Chain Gang

18. The Dark End Of The Street – James Carr

Dan Penn är en av världens coolaste män. Han har en fantastisk bondsk utstrålning och närvaro, sjunger – de få gånger han väljer att ta ton – som en gud och har framförallt skrivit några av världens bästa soullåtar. Hans allra främsta komposition är The Dark End Of The Street. Och glöm Aretha, Percy Sledge och alla andra som spelat in covers; James Carrs original är överlägset.

17. Nothing But A Heartache – The Flirtations

Jag tycker att det är lite underligt att vissa låtar som faktiskt var hyfsat stora hits redan när de släpptes ändå främst förknippas med 70-talets Northern Soul-scen, som trots allt var en ganska marginell företeelse. Men det finns ingen anledning att klaga, ju fler som hör Nothing But A Heartache desto bättre och det är fantastiskt att det fortfarande finns en chans att få stappla runt på dansgolvet till tonerna av The Flirtations. Vid närmare eftertanke har jag i och för sig aldrig hört dem på något uteställe, men jag frekventerar å andra sidan inte Northern Soul-klubbar. Dessutom så jag äger jag skivan och det duger gott att glida runt på parketten ensam hemma i studentlyan.

Lyssna även på: Need Your Loving och Keep On Searching

16. Lonesome Shack – Ernie Washington

Vissa låtar är så obskyra att den enda information som finns om dem är att man måste pröjsa ca en miljard pund om man vill köpa ett exemplar. Enda möjligheten för en människa med normal ekonomi att få höra Lonesome Shack är att tanka när den från internätet. Det vore en fantastisk kulturgärning att återutge mästerverket på CD.

15. The Snake – Al Wilson

Ännu en Northern Soul-standard. Uttjatad och klyschig och… alldeles… alldeles underbar! Lyssna på det inledande fill-inet, den sortens pukrullningar hör man inte i många soullåtar.

14. These Arms Of Mine – Otis Redding

Mavis är den bästa sångerskan, Otis är den bästa sångaren. Deras röster har just de egenskaper som får hjärtat att bulta, huden att knottra sig och kuken att stå.

”Otis said, 'Just gimme those church things.'
We call them triplets in music. I said, 'What key?'
He said, 'It don't matter.'
He started singing 'These Arms of Mine.' And, man, my hair stood on end. Jim [Stewart, co-owner of Stax] came running out and said, 'That's it! That's it! Where is everybody? We gotta get this on tape!' So I grabbed all the musicians who hadn't left already for their night gigs, and we recorded it right there. When you hear something that's better than anything you ever heard, you know it, and it was unanimous.”

- Steve Cropper

Lyssna även på: Try A Little Tenderness

13. Bad Girl part 1 & 2 – Lee Moses

Kaos! Dåligt ljud, otight band, falskt blås och egentligen inte särskilt mycket till låt. Trumspelet svänger ordentligt ibland, men det är i första hand Lee Moses förgyllda stämband och något ostämda gitarr som gör det här till den desperataste låten på hela listan. Del 2 är bara en fortsättning på samma låt, värd att inkludera främst på grund av den brutala inledningen.

Lyssna även på: Time & Place

12. You've Been Gone Too Long – Ann Sexton

Kontrasten mellan platserna 12 och 13 på listan kunde inte ha varit mycket större. You've Been Gone Too Long är avspänd, välspelad och fruktansvärt sexig. Ann Sexton gjorde comeback för drygt två år sedan, efter trettio års frånvaro, och att döma av videoklipp på Youtube så håller hon stilen förvånansvärt väl.

Ann Sexton

11. Don't Knock Love – Barbara Carr

Introt bygger upp feta förväntningar. Sedan kommer den jävla saxofonen. Det är tur att tempot är högt och att ylandet bara pågår i åtta takter, för efter den horribla inledningen så får vi stifta bekantskap med något av det svängigaste som någonsin har fästs på rullband. När saxofonen återkommer i ett solo så håller den inte direkt Jungleland-klass, men det är inga problem att stå ut med den.

Världens bästa soullåtar nr 30-21

2009-11-01T19:55:00.019+01:00

Platserna 31-100 sammanställde jag på egen hand men nedräkningen från 30 är gjord i nära samråd med Schletet, Dalslands enda soulkonnässör.

30.It's Amazing – Ben E King

Veckans kvällslektyr är en hyfsad Clash-biografi som heter Passion Is A Fashion. Om boktitelns påstående faktiskt stämde så skulle all ängslig electronica som spelas på stans inneställen ersättas med Ben E King. Det kan i och för sig vara så att hipsters varken är intresserade av Passion eller Fashion utan bara vill ligga, och det är naturligtvis svårt att ragga när Ben E King håller ens uppmärksamhet i ett järngrepp.

29. I Need You – Shane Martin

Det enda jag vet om I Need You är att den, i likhet med Georgie Morning Dew (plats 45), är inspelad i Nashville. Det är svårt att avgöra, men jag skulle gissa att soul-Shane Martin är vit. Men inte lika vit som den här schnökaren.

28. If You're Ready (Come With Me) – The Staple Singers

If You're Ready är ett lyckopiller förklätt till poplåt; i skrivande stund så svävar mitt humör ovan molnen! Mavis Staples är verkligen världens bästa sångerska.

Lyssna även på: This World

27. It's Too Late – Bobby Goldsboro

Först If You're Ready och nu It’s Too Late! Mitt humör blir inte sämre! Helst hade jag velat springa raka vägen till klubben och börja skaka min booty.

Shufflen i versen är så cool att man lätt glömmer att Bobby Goldsboro är en mupp i ful hatt:

26. Too Hot To Hold – Betty Everett

Det här är en låt som jag skulle dra mig för att spela på ett dansgolv eftersom den är praktiskt taget omöjlig att toppa. Tempot är högt, arret är stencoolt och sången är klanderfri. Dessutom har låten en inneboende dramatik som gör att den fungerar även i andra sammanhang än på extatisk fest. Jag skulle nog till och med kunna tänka mig att grunka till den.

Lyssna även på: Getting Mighty Crowded

25. Don't Be Sore At Me – Parliaments

Det är inte alltid gött när artister bryter ny musikalisk mark. Det smärtar mig att tänka på att George Clinton gick från fantastisk soul till vidrigt överdriven knarkarfunk. Som tur var hann han spela in Don’t Be Sore At Me innan han ballade ur.

24. I Wanted To Tell You – Little Nicky Soul

Listans kanske obskyraste dänga, naturligtvis upptäckt efter tips från Schletet. Man slutar aldrig att förvånas över hur mycket otroligt bra soul det finns att upptäcka, brunnen verkar aldrig sina. Samtidigt är det naturligtvis bara en bråkdel av alla bortglömda soullåtar som håller I Wanted To Tell You-klass.

23. Since I Lost My Baby's Love – Major Lance

Det är möjligt att det är viss överrepresentation skitigt 60-tal på den här listan, men faktum är att min favoritsoul är den som spelades in under Stax andra era. Den var lite slickare, utan att förlora varken sväng eller passion. Major Lance har spelat in mycket fantastisk musik och hans allra bästa låt heter Since I Lost My Baby’s Love, B-sidan till Girl Come On Home, en av endast tre singlar som han släppte på världens bästa skivbolag.

22. The Drifter – Ray Pollard

Storslaget.

21. People Get Ready – The Impressions

Det här är en av vackraste och mest välproducerade, välsjungna och välspelade låtar. Kombinationen läckert gitarreverb och Curtis Mayfields försiktiga spelstil magisk. Kombinationen välskrivet stråkarrangemang och Curtis Mayfields försiktiga sångstil är… finns det en komparationsform bortom superlativ? Mästerligastast!

Lyssna även på: Woman's got soul

Världens bästa soullåtar nr 40-31

2009-10-27T18:32:00.017+01:00

40. I Feel An Urge Coming On – Jo Armstead

Josephine Armstead var medlem i The Ikettes, gruppen som sjöng bakom The Ike & Tina Turner Revue, innan hon blev soloartist. Därför är det ett lite lustigt sammanträffande att den låt som jag tvingades ta bort från listan för att lämna plats åt I Feel An Urge Coming On var Ike & Tinas A Fool In Love.

Armstead var egentligen snarare producent och låtskrivare än sångerska och ligger bland annat bakom Ruby Andrews hit Casanova och Betty Everetts perfekta Too Hot To Hold.

39. That's How It Is (When You’re In Love) – Otis Clay

För oss svenskar så är den här låten känd som ”Från Klaraberg Till Dig”, Moneybrothers fina tolkning med svensk text av Love Antell (i Florence Valentins tappning så kallas låten dock, om jag inte minns helt fel, bara ”Klaraberg”). Inget går dock upp mot originalets råa passion. Otis Clay sjunger så att man tror honom kapabel att fysiskt slita hjärtat ur kroppen. För att parafrasera OV Wright: That’s how strong his love is.

Lyssna även på: Tryin’ To Live My Life Without You

38. I Was A Fool – Paul Sindab

I skrivande stund har jag Hall & Oates-kväll över MSN med Fredberg och Philadelphia-snusket dränerar min kropp på kreativitet så jag kommer inte på något festligt att skriva om I Was A Fool. Jag kan dock intyga att det är en löjligt bra låt.

37. The Memphis Train – Rufus Thomas

För ett par år sedan köpte jag Rufus Thomas Stax Profiles, främst för att jag ville ha The Memphis Train på CD. Jag fick dock bittert erfara att det finns två versioner av låten – en mästerlig från 1968 och en meningslös från 1975 – och det var den sistnämnda som återfanns på skivan jag hade köpt.

Memphis Train ’68 är en ultrasvängig southern soul-dänga modell fantastisk.

36. Hercules – Aaron Neville

Mannen med musikhistoriens sjukaste vibrato har inte bara fått mig att vika mig dubbel av skratt, han har även varit med om att förtrolla Hercules och göra den till världens kanske coolaste låt. Isaac Hayes eller Curtis Mayfield får ursäkta, men för en 25-årig svenne som aldrig har besökt baconaissens hemland så är det Aaron Neville som bäst förmedlar essensen av urbant amerikanskt sjuttiotal.

35. You Shook Me Up – Roy Hamilton

Vilken jävla refräng! Den väger definitivt upp det faktum att en döv ljudtekniker har placerat världens tamaste tamburin alldeles för långt fram i ljudbilden.

Roy Hamilton är förmodligen en av listans mest framgångsrika artister, men han är inte ihågkommen för sin pampiga soul utan för såsiga men ganska fina 50-talsinspelningar av Unchained Melody och fotbollshymnen You’ll Never Walk Alone.

Lyssna även på: Crackin’ Up Over You, praktiskt taget samma låt fast med sämre refräng.

34. Let's Wade In The Water – Marlena Shaw

Tyvärr får man inte höra Marlena Shaws underliga sigum – dängdäggidängdäng-scaten – i den här låten, men det gör inte så mycket.

Att lyssna på Let’s Wade In The Water är som att bada i en porlande bäck av soul. Det otvungna svänget masserar och vitaliserar mitt veka psyke och hjälper mig att samla kraft att lämna datorn, kränga på mig mina smutsiga mjukisbyxor och traska till skolan.

Lyssna även på: Wade in the water, Ramsey Lewis läckra instrumentalvariant av samma låt.

33. Lonely For You Baby – Sam Dees

Nyckelordet är passion. Lonely For You Baby är inte en låt, den är en grundkurs i hur man sliter upp bröstkorgen och blottar sitt pulserande hjärta. Liknelsen kan tyckas överdriven och aningen smaklös men vissa sångprestationer är så starka att man måste man ta i så att man skiter ner sig för att lyckas beskriva dem.

32. Hold On – Radiants

Om Marlena Shaw levererade en porlande bäck så ger The Radiants oss en vild fors. Hold On är vad jag önskar höra de gånger jag äntrar dansgolvet för att skaka på min fläskiga bakdel.

31. The Tracks Of My Tears – Smokey Robinson & The Miracles

Det förpliktigar att placera The Tracks Of My Tears på trettioförsta plats. Är det överhuvudtaget möjligt att det finns trettio soullåtar som är bättre än det här mästerverket?Fortsättning följer…

Lyssna även på: Listan kan göras oändlig, men just nu så är nog favoriten Soulful Shack.

Världens bästa soullåtar nr 50-41

2009-10-22T19:41:00.016+02:00

50. The Girl That Radiates That Charm - Arthur Alexander

Jag är ingen expert på Arthur Alexander, jag vet knappt mer än att han var förhållandevis okänd för sin samtid, trots att han skrev låtar som spelades in av bland andra Beatles och Stones. Schletet tipsade mig nyligen om B-sidan till Alexanders första singel och nu känner jag ett oemotståndligt sug efter att införskaffa en eller ett par skivor och lära mig mer om honom. The Girl That Radiates That Charm är ett pianodrivet, skitigt och dramatiskt mästerverk som borde ingå i alla skivsamlingar, särskilt min.

49. I Must Be Doing Something Right - Dee Dee Gartrell

Ett sätt att närma sig könsroller i låttexter är att göra feministiska kampsånger av typen Respect och Women’s Love Right. Dee Dee Gartrell presenterar en annan vinkel; hon sjunger om att vara lat, en egenskap som normalt sett bara anses ball när den innehas av män.

48. I've Been Down So Long - Benny Gordon

Trumspelet i den här låten är helt fantastiskt – enkelt, rättframt och med ett helvetiskt driv. Låtskriveriet och sånginsatsen hjälper också men jag tror att det är trumspelet som räddar låten från körerna, som med ett sämre ackompanjemang förmodligen hade framstått som mer än lovligt fåniga.

47. I Count The Tears - The Drifters

1958 så sparkade The Drifters manager George Treadwell alla medlemmar i gruppen och ersatte dem med fyra nya sångare. Det är svårt att tänka sig ett så cyniskt ingrepp i en nutida popgrupp men jag är glad att Treadwell gjorde’t, det nya Drifters med Ben E King i spetsen var nämligen extremt mycket bättre än de tidigare uppsättningarna av gruppen.
Jag hörde för övrigt ett rykte om att Otis Redding ska ha frontat en fejkversion av the Drifters innan han blev känd, detta ska ha varit runt 1961 och han ska ha låtsats vara Clyde McPhatter. Jag vet dock inte om det är sant, det är kanske dags att tvinga sig igenom en Otis-biografi.

46. I Got To Find Me Somebody – The Vel-vets

The Vel-vets ska inte blandas ihop med Motown-gruppen The Velvettes, doo-wop-gruppen The Velvets eller den svenska schlagermedelmåttan Velvet – ingen av dessa tre platsar på listan. Det gör däremot The Vel-vets. Jag skulle vilja fylla på med lite mer trivia, men timmen är sen och det enda ställe jag orkar leta info på är kommentarsfält på youtube och där häckar bara nostalgiska pervon som pratar om när och hur de runkade av varandra på The Highland Rooms dansgolv under 70-talet.

45. Georgia Morning Dew - Johnny Adams

Det är ganska handikappande att binda sin musiksmak vid enskilda genrer men när jag ska sammanfatta vilken musik jag lyssnar på så brukar jag för bekvämlighetens skull säga ”soul och country”. Det fantastiska med Johnny Adams är att han kombinerar de bästa sidorna av det som ska föreställa mina favoritmusikstilar. Han är naturligtvis främst en soulartist, annars hade han inte platsat på listan, men han komplementerar med en alldeles lagom dos Nashvillemagi och resultat är en av de mest välsmakade genresalsor jag någonsin smakat.

Jag orkar inte ens gå in på hur bra Johnny Adams sjunger, det är material till en halv doktorsavhandling.

Lyssna även på: Heart & Soul, en sjukt bra skiva som går att införskaffa för en billig penning.

44. Don't Let It End - Debbie Taylor

Världens bästa trummis heter Bernard “Pretty” Purdie och Don’t Let It End är en av de tusentals låtar han spelar på. Och som han spelar! Lyssna på hur hårt och distinkt han slår i låtens inledande fill-in! Rotmosböget, som bankar pukor i ett av mina band, skulle förmodligen beskriva Don’t Let It Ends trumspår som ”busy”, men det är egentligen ett alldeles för tamt adjektiv. Det är tur att Debbie Taylor är en så kraftfull och passionerad sångerska att hon lyckas ta plats i låten trots Purdies fantastiska överspel.

Lyssna även på: Don't Nobody Mess With My Baby

43. Wear It On Our Face - The Dells

Fortfarande världens bästa fittslickarlåt.

42. Seven Day Fool - Etta James

När man hör en såsig standard som At Last är det lätt att få för sig att Etta James är överskattad, men redan när man skrapar på ytan av hennes diskografi så hittar man ett antal guldkorn: I’d rather go blind förtjänar, till skillnad från At Last, sin klassikerstämpel; Tell Mama placerade sig, till skillnad från At Last, högt på Billboardlistan; Fire är, till skillnad från At Last, packad med flera hundra kilo attityd. Men bäst är ändå Seven Day Fool, med ett sound så coolt att det får Dirty Harry att framstå som Napoleon Dynamite.

41. It Takes Two - Marvin Gaye & Kim Weston

I bloggens barndom skrev jag om Tina Turners och Rod Stewarts vidriga slakt av It Takes Two. Jag skrev även att Marvin Gaye och Kim Weston lät som ”nykära tonåringar som dansar genom staden” och att låten var ”lyhörd” och hade ett ”fjäderlätt anslag”. Det är naturligtvis ett otroligt fånigt sätt att uttrycka sig på, men vissa låtar är så bra att de motiverar, eller åtminstone ursäktar, ett pekoralt språk.

Lyssna även på: Marvin Gayes Can I Get A Witness

En hälsning från Buenos Aires

2009-10-20T23:48:00.006+02:00

Greken skickade en bild och en retorisk fråga:

Vad är billigare än en vanlig hora?

Världens bästa soullåtar nr 60-51

2009-10-17T15:41:00.018+02:00

60. Sinnerman – Nina Simone

Vad är soul? Jag vet inte om jag är rätt person att svara på den frågan, men jag föredrar en definition som är så vid att den inkluderar Nina Simones Sinnerman. Låten ömsom skrämmer, ömsom frälser mig och jag njuter i fulla drag.

Lyssna även på: 16 Horsepowers version av samma låt.

59. Since I Found My Baby – The Metros

Jag har tidigare talat om mina vänners band, de med den goda smaken att blanda egenkomponerat material med snuskigt bra soulcovers. De kallar sig Pickadoll är mycket bättre än vad bandnamnet antyder. Ibland så får man höra Since I Found My Baby på deras spelningar, då blir man lycklig som fan!

58. Take Me To The River – Al Green

Världen är bak, fram, upp och nedvänd. Take Me To The River är mer känd i medioker Talking Heads-version än i mästerlig Al Green-tappning. Och för min generation är den förmodligen mest känd från The Commitments, vilket visserligen är en ganska bra film. Det är trevligt att den har bidragit till att få upp folks ögon för soul, men soundtracket består mest av stela nittiotalsversioner av soulklassiker som är 666 ggr bättre i original.

Lyssna även på: Syl Johnsons fina version av samma låt.

Det här är omslaget till Sam & Daves första platta. Jag och Schletet har
länge funderat över varför de sitter på en sköldpadda. Några förslag?

57. I Take What I Want – Sam & Dave

Tidigare låg en helt sanslöst grym liveversion av den här låten uppe på Youtube, tyvärr så verkar den ha tagits bort. Om jag inte minns fel så hade det stadiga beatet bytts ut mot en svängig turboshuffle. Jag hoppas verkligen att den hamnar på tuben igen, håll ögon och öron öppna!

Lyssna även på: The Sam & Dave Show!

56. How Can I Be a Witness – R.B. Hudmon

Avspänd. Ljuvlig. Smeksam. Det krävs ett pärlband av fåniga adjektiv för att beskriva How Can I Be A Witness. Det bör dock poängteras att originalinspelningen av låten inte förtjänar lika många positiva omdömen, det var först när R.B. Hudmon drog till Memphis och spelade in How Can I Be a Witness på nytt som soulmagin ni hör här infann sig.

55. Hearts Desire – Billie Joe Royal

När jag letar efter och lyssnar på soul så måste jag ofta slåss mot en fördomsfull röst i mitt bakhuvud som viskar att endast afroamerikaner kan göra genren rättvisa. Då är det skönt att låtar som Hearts Desire finns och bevisar att det inte handlar om hudfärg utan om begåvning – begåvning som är jämt fördelad över olika etniciteter, kulturer, kön och klasser.

54. Right Place Wrong Time – Dr John

Ännu ett bevis på det jag nyss hävdade – white men can jump. Här har geniet Allen Toussaint (se plats 70) återigen varit framme och producerat. Kompband är den legendariska New Orleans-gruppen The Meters.

53. Love Is Like An Itching In My Heart – The Supremes

Det var förmågan att kombinera soul och pop utan att kompromissa med varken sväng eller hitighet som gjorde Motown till musikhistoriens främsta hitfabrik. Musiken är komponerad och framförd med kirurgisk precision; ingenting är lämnat åt slumpen; ingenting är tillkrånglat i onödan; ingenting i Love Is Like An Itching In My Heart hade kunnat göras bättre.

Lyssna även på: Nathan Jones, den bästa Supremes-låten post Diana Ross. Skriven av Frank Wilson, mannen bakom världens kanske mest mytomspunna Northern Soul-låt, Do I Love You (Indeed I Do).

52. (Your Love Keeps Lifting Me) Higher & Higher – Jackie Wilson

Jackie Wilsons smeknamn, Mr Excitment, var väl valt. Hans dansstil influerade bland annat Michael Jackson och när man kollar på gamla videoklipp så är det svårt att tro att en man med Wilsons coola rörelsemönster agerade under samma period som Paul Anka och Neil Sedaka toppade Billboardlistan, Beach Boys hoppade runt i pyjamasar och Beatles frisyrer ansågs kontroversiella.

Lyssna även på: Nothing But Blue Skies och Otis Reddings cover på Higher & Higher

51. Too Late – Larry Williams & Johnny Watson

Det här är dramatik! Den musikaliska inramningen gör att de skämtsamma delarna av texten framstår som försök att dölja ett brustet hjärta bakom ett forcerat leende.

Världens bästa soullåtar nr 70-61

2009-10-16T23:26:00.016+02:00

70.Who’s Gonna Help Brother Get Further – Lee Dorsey

För en kämpande (nåja…) musiker som mig så är det faktiskt lite beklämmande att lyssna på Lee Dorsey. Han blödde nämligen inte för sin musik utan var mest intresserad av att tjäna pengar för att kunna förverkliga sin dröm – att öppna en bilverkstad.

”The singing stuff is OK, but all I want out of
it is to be able to buy my own body-fender shop”
ur konvolutet till The Best Of Lee Dorsey

Trots, eller kanske på grund av, att han inte tog sin musikkarriär på blodigt allvar så sjöng han bättre och framförallt coolare än alla andra.

Who’s Gonna Help Brother Get Further har även spelats in av låtens upphovsman, Allen Toussaint, tillsammans med Elvis Costello. Deras version är duglig men håller absolut inte originalets klass.

Lyssna även på: My Old Car

69. Women's Love Rights - Laura Lee

Womane's love rights är kanske ingen tung akademisk feministiska analys men den slår ett slag för kvinnlig frigörelse, något som verkligen är välkommet i en genre som ofta är pinsamt manschauvinistisk (se t ex plats 90). Men Woman’s Love Rights har naturligtvis inte placerat sig på listan enbart på grund av den sympatiska texten, det är även en löjligt bra låt.

Sveriges bästa och mest adjektivkåta musikjournalist berättade i sin sista bok om Laura Lees lyckade flytt från Chess Records till Lamont Dozier och bröderna Hollands bolag Hot Wax:

”Det lätta flytet och de dansande rytmerna mötte en sångerska så glödhett passionerad att trions hitfabrik nästan brann ner i ren förskräckelse.”
"Sånger om sex, Gud och ond bråd död" av Lennart Persson

Lyssna även på: Hela Laura Lees Chess-samling, varenda låt hade egentligen platsat på den här listan.

68. Don't Forget About Me - Dusty Springfield

Underbara fantastiska makalösa Dusty Springfield! Om det här hade varit en lista över världens bästa fullängdsskivor alla kategorier så hade Dusty In Memphis tveklöst placerat sig bland de tio främsta. Breakfast In Bed och I Can’t Make It Alone är egentligen ännu bättre än den briljanta Don’t Forget About Me men jag tyckte att DFAM passade bättre på en soullista.

67. Breakin' Down The Walls Of Heartache – The Bandwagon

Den uppmärksamme lyssnaren lägger kanske märke till att Florence Valentin har snott introt till “Upp På Sociala, Ner På Systemet” från Breakin' Down The Walls Of Heartache. Det tyder visserligen på extremt god smak men jag tycker nog att deras tjyvaktighet har gått lite för långt (ännu värre är att de stulit hela There’s An End med Holly Golightly utan att ens redovisa i skivkonvolutet att det inte är en egen komposition).

Lyssna även på: "Blame It (On The Pony Express)", "Let's Hang On" och "Sally, put your red shoes on".

66. Music - Jeanette White

”Music, sweet soul music is in the air”! Jo tack, jag hör det!

65. Hot Butter ’n All - Lou Courtney

Jag är osäker på vilken som är Schletets käraste ägodel – hans skruttiga silvertejplagade Volvo 740 eller hans Hot Butter ’n All-sjua. Vad jag däremot vet säkert är att han drömmer om att bidra till att sprida soulevangeliet över världen genom att återutge en skiva med den sorgligt bortglömde Lou Courtney.

Lyssna även på: Hey Joyce

64. Time Will Pass You By - Tobi Legend

Time Will Pass You By är en av de tre legendariska "3 before 8"-låtarna som alltid spelades på Wigan Casino, något som jag egentligen skiter i (men ändå väljer att skriva om. Varför? frågar ni. För att fylla bloggen med text, svarar jag.). Jag bryr mig desto mer om vilken bra låt det är. Lyssnaren måste dock ha visst tålamod på grund av att inledningen är lite såsig, det är först i fyrtioandre sekunden, när refrängen drar igång, som låten exploderar.

Lyssna även på: Long after tonight is over med Jimmy Radcliffe och I'm on my way med Dean Parrish

63. Breakaway - Irma Thomas

En riktig dänga skriven av Jackie DeShannon, framförd av Irma Thomas men mer känd i Tracey Ullmans tappning. Låt inte det klämkäcka introt avskräcka er, refrängen är en orgie i vackra melismer.

Lyssna även på: Jackie DeShannons Put A Little Love In Your Heart

62. I'll Never Stop Loving You - Carla Thomas

Här stod valet mellan två praktiskt taget likvärdiga men diametralt olika låtar: That Beat Keeps Disturbing My Sleep och I’ll Never Stop Loving You – båda med Carla Thomas. Den förstnämnda är tung och fruktansvärt dramatisk medan den senare har ett fjäderlätt sound som påminner om en porlande bäck. Jag tror att jag valde rätt när jag utnämnde I’ll Never Stop Loving You till tidernas sextioandra bästa soullåt.

61. My Love Is Your Love (Forever) - Isley Brothers

På plats sextioett finner vi ännu en låt som en svensk låtskrivare har stulit ifrån. Här är det Håkan Hellström som tagit stråkarna från My Love Is Your Love (Forever) och använt dem i sin Bränno Serenad. Jag tycker dock att Hellström stjäl på ett något mer sofistikerat vis än vad Love Antell i Florence Valentin gör.

Världens bästa soullåtar nr 80-71

2009-10-14T17:02:00.014+02:00

80. I'm In Love - Wilson Pickett

Det här är en smäktande kärleksballad som har injicerats med lite välbehövd Pickett-brunst. För även om det är trevligt med kärlek, blommor och bin så behöver en komplett soullåt mer än så. Wilson Picketts röst adderar det där stora extra som förvandlar en trivial låt till ett frustande soulmonster.

Lyssna även på: Don't let the green grass fool you

79. Tell Her - Dean Parrish

Här kunde jag lika gärna ha tipsat om The Exciters originalversion, Tell Him, men den är inte riktigt lika skitigt svängig som Tell Her och dessutom så har nog många redan hört Exciters-tappningen. Den här listan har, utan att göra obskyritet till ett självändamål, någon slags misslyckad folkbildningsambition och när det finns två lika fantastiska versioner av samma låt så känns det rimligt att tipsa om den som det är minst troligt att folk har hört.

78. Free For All (Winner Takes All) - Phillip Mitchell

Phillip Mitchell är egentligen mer känd som låtskrivare... eller ja, allt är relativt men egentligen är han inte direkt känd som låtskrivare heller. Men han skrev i alla fall Starting All Over Again till Mel & Tim. Det är en bra låt men inte i närheten av lika bra som Free For All, en av få låtar som Mitchell själv sjöng in under 60-talet. En pikant detalj som kanske inte gör låten bättre men åtminstone lockar fram ett litet leende är den underliga åttondelskören som leder refrängen över i vers. Världens konstigaste soulkör är naturligtvis flamingorna i Just A Little Bit med Tiny Topsy, men Free For All-kören är kanske god tvåa?

77. (Just Like) Romeo & Juliet - The Reflections

Listans första vita soulgrupp. De har egentligen bara spelat in en enda hit men trots det så verkar de fortfarande leva på att turnera. Jag tycker att det vilar något unket över "oldies"-shower men samtidigt är det ganska gött att gubbarna håller på.

76. Let Me Down Easy - Bettye LaVette

Bettye LaVette är egentligen mest känd för sina två senaste album, comebackskivan I've Got My Own Hell To Raise och Drive-By Truckers-samarbetet The Scene Of The Crime. Tyvärr lovar de båda plattorna mer än vad de klarar av att hålla. I've got my own hell to raise är producerad av Joe Henry, mannen bakom Solomon Burkes fantastiska Don't Give Up On Me, men tyvärr når skivan bara Burke-klass i den mästerliga Dolly Parton-covern Little Sparrow. Samarbetet med Drive-By Truckers ser extremt bra ut på pappret och blev dessutom väldigt hyllat när skivan kom ut, men jag tycker faktiskt att det är en onyanserad gitarrsörja.

Det hade varit mycket rimligare om LaVette fortfarande var mest känd för 60-talsmästerverket Let Me Down Easy – en hjärtskärande bön om omtanke efter att kärleken har dött.

Lyssna även på: He Made A Woman Out Of Me och covern på Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In)

75. You've Got To Be Willing - Calvin Grayson

"If you wanna be kissed / you've got to be willing" – en halvsanning som hånskrattar mig rakt i ansiktet. Endast vilja räcker nämligen inte särskilt långt, det är mitt torftiga sexliv ett plågsamt tydligt bevis på. Fast å andra sidan: Man behöver egentligen inte knulla när man har tillgång till Calvin Grayson och Fröken Höger.

74. Drive Me - Stu Gardner

Bastuba! Det här kan vara den mest hysteriska låten på hela listan. It's driving me out of my mind!

73. Breakaway - The Valentines

"Little is known of this dramatic group offering, but its frantic whispered chorus and frenzied pace". Så står det i bookleten till Cooler Shakers, cd-samlingen där jag hittade den här låten. Det är möjligt, men högst otroligt, att låten är inspelad av gruppen som Bon Scott var med i innan han anslöt sig till AC/DC, den hette nämligen The Valentines. Om någon vet mer så får han eller hon gärna hojta till, jag är nyfiken.

72. Stealing In The Name Of The Lord - Paul Kelly

Paul Kelly upptäcktes av en av soulscenens största särlingar: Clarence Reid – en man som bland annat skrev Clean up woman till Betty Wright, samtidigt som han, under aliaset Blowfly, släppte låtar som Shitting On The Dock Of The Bay. Han är så efterbliven att Schletet, som inte brukar utmärka sig för sin sofistikerade humor, en gång indignerat utbrast att Reid "saknar finess!".

Åter till Paul Kelly... fast vad finns det egentligen att säga? Han är helt enkelt bäst. Eller åtminstone sjuttioandre bäst.

Lyssna även på: The Upset

71. Beggin' - Frankie Valli & The Four Seasons

Mina vänner har ett band som främst spelar eget material men som även brukar blanda in ett par covers i varje live set. Ni får leta länge och väl för att hitta ett sällskap med bättre omdöme. De brukar bland annat spela Beggin'. Längre fram så kommer jag att lista ännu bättre låtar som de brukar spela.

Världens bästa soullåtar nr 90-81

2009-10-13T18:19:00.021+02:00

90. It's a Man's Man's Man's World – James Brown

Det är fascinerande att det går att komma undan med hur idiotiska texter som helst så länge musiken är tillräckligt bra. Svetten som lackar James Browns panna är ett koncentrat av ren och skär manschauvinism. Brown skrev texten tillsammans med Betty Jean Newsome, en slags kvinnokampens Jackie Arklöv.

Lyssna även på: Alla funklåtar som på grund av genreavgränsning inte passade på listan.

89. My Babe – Mitty Collier

Little Walters My Babe kan vara den bästa blueslåt som släpptes på Chess Records. Genremässigt passar den naturligtvis inte på listan men det finns definitivt plats för Mitty Colliers upphotade soulversion av samma låt. Frågan är om inte hennes version är coolare än Little Walters.

88. Let's Dance - Calvin Williams

Det är fantastiskt att det går att ladda en så trivial text med så mycket hjärta och smärta. Calvin Williams sjunger om att bjuda upp ”the girl with the yellow ribbon in her hair” och det låter som om världen är på väg att gå under och att varje danssteg riskerar att bli deras sista. Det är lite synd att helhetsintrycket dras ner av ett uselt gitarrsolo, men låten platsar trots det på plats 88.

87. Now You've Got The Upper Hand - Candi Staton

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att välja en Candi Staton-låt. Nästan varenda låt från hennes självbetitlade samlingsskiva med material från sent 60- och tidigt 70-tal skulle ha platsat på listan. Jag saknar ord för hur mycket jag rekommenderar den skivan, den är så jävla bra! Jag valde dock en låt som inte ens ligger på plattan – främst för att hantera beslutsångesten, men naturligtvis även för att Now you’ve got the upper hand är en maffig låt.

Lyssna även på: Utöver den självbetitlade samlingsskivan så rekommenderar jag When Hearts Grow Cold, den bästa låten från den hyfsade skivan His Hands (2006).

Candi Staton

86. You - Spanky Wilson

Schletet har återigen varit framme och tafsat på listan och jag bara tackar och tar emot. Det är mycket svårt att anmärka på hans smak, den är så nära felfri den kan bli utan att vara en karbonkopia av min.

85. Find Another Girl - Jerry Butler

The Ice Man!

Lyssna även på:I'm A-tellin’ You och The Hives cover på Find Another Girl.

84. Stuck On My Baby - Irene & The Scotts

“Rivig” är ett vidrigt adjektiv som för tankarna till märkar som uppträder med coverband på Mortens Krog i Uddevalla. Det bär mig emot att skriva att Irene har en ”rivig” röst, men det är verkligen en träffande beskrivning. Där slutar dock alla likheter med coverbandsmärkarna, för när hörde ni senast ett gäng Creedence-slaktande miffon spela något så ballt som barytonsax-riffet i Stuck On My Babys refräng?

83. Going To A Happening - Tommy Neal

– Jag älskar tonarthöjningar, utbrast Arvid apropå ingenting när han för några timmar sedan var på besök i min lägenhet för att prata om statliga utredningar och Pär Nuders självbiografi. Och jag håller med honom, tonartshöjningar kan låta helt fantastiskt om de används på rätt sätt. De får inte vara uppenbara som i en schlagerlåt men får inte heller kännas som överflödiga försök att krångla till en bra poplåt. En tonartshöjning ska tillföra låten någonting bortom klichéer och omotiverade musikaliska krumbukter och det är precis vad som sker i Tommy Neals Going to a happening. Något geni har nämligen fått för sig att slänga in en halvtonshöjning mitt i refrängen, något som skulle kunna sluta som ett totalt haveri men som i sammanhanget bara låter mäktigt.

82. Grounded pt. 1 - Gloria Taylor

Ett jävla ös! Det finns inte så mycket mer att säga. Del två återfinns på singelns B-sida och är bara en överflödig fortsättning på samma låt. Det går precis lika bra att spela del ett två gånger (eller fler, det är den värd).

81. Ace Of Spade(s) – O.V. Wright

Jag förstår varför Overton Vertis Wright valde att arbeta med initialer, hans namn känns inte särskilt kommersiellt gångbart. O.V. Wright klingar däremot coolt nog att matcha hans väldiga röst. Jag har för mig att Willie Mitchell har sagt att Wright var den bästa sångare han någonsin arbetat med. Det är ingen liten komplimang då den kommer från producenten bakom Al Green och Otis Clay.

Lyssna även på: Soulgospeln I'm goin home (to live with god)

Världens bästa soullåtar nr 100-91

2009-10-12T21:31:00.032+02:00

Jag var sjuk ett par dagar i förra veckan och fördrev tid genom att sätta ihop en lista över tidernas 100 bästa soullåtar. Jag skulle kunna anlägga lite falsk ödmjukhet och skriva att det är tidernas 100 bästa soullåtar enligt mig men jag har så jävla bra musiksmak att listan lika gärna kan presenteras som objektiv sanning. Faktum är att min musiksmak är så fantastisk att jag skulle kunna tänka mig att ligga med mig själv på grund av den, trots att jag är smutsig och ful både ut- och invändigt.

Schletet, som inte heller har något vettigt för sig under dagarna, var till stor hjälp med listan. Han agerade bollplank och gav han mig fantastiska tips på låtar som jag inte hade hört tidigare och låtar som jag hade glömt bort.

Ett par saker bör nämnas innan jag påbörjar nedräkningen:

Det blir bara en låt per artist. Om jag inte hade gjort den avgränsningen så skulle listan ha behövt omfatta 2-300 låtar. Dessutom hade det blivit alldeles för många Four Tops-låtar.
Lejonparten av låtarna på listan kommer att vara från 60- och början av 70-talet. Det beror inte på att jag ogillar modern soul utan på att jag inte är tillräckligt insatt för att ge vettiga tips.
Jag vet att de få läsare jag har mycket hellre läser om fyllor och sociala klavertramp än om musikaliska mästerverk men det skiter jag i. Jag tycker om att skriva om musik och om ni tar er tid att lyssna så tror jag att ni kan upptäcka eller åtminstone återupptäcka mycket fantastisk musik.

100. Cry to me - Solomon Burke

I samband med Patrick Swayzes död för en månad sedan så lär väl ett par flickor ha dammat av Dirty Dancing-soundtracket och jag hoppas verkligen att de inte bara valde att köra The time of my life på repeat utan även lät sig förtrollas av det här mästerverket.

Jag, Sur-Erik och Don Thoresson var i Malmö Folkets Park förra sommaren och kollade på Solomon Burke och det var en mycket underlig upplevelse. Inte så mycket på grund av att han var så fet att han var tvungen att sitta i en tron under hela spelningen – att Burke är aningen korpulent var ingen nyhet och det är klart att "The King of Rock and Soul" ska ha en tron. Konserten blev underlig eftersom låtvalet var så förbannat konstigt. Klassiker som Gotta get you offa my mind blandades med vidriga after ski-versioner av I will survive och Proud Mary. Dessutom hade Burke hyrt in två vulgärsminkade italienska våp på el-fiol. Det lät skit. Men han inledde spelningen med Cry to me vilket ensamt vägde upp alla senare uppvisningar i tveksam smak!

Lyssna även på: Burkes comebackalbum Don't give up on me (2002) och countryskivan Nashville (2006).

99. I'm falling in love with you baby - Little Joe Cook

Listans första Northern Soul-dänga är insjungen av doowop-sångaren Little Joe Cook och var sannolikt ett misslyckat försök att gjuta liv i en döende karriär. Låtens bakgrundsspår användes även i Put your arms around me med The Sherrys, en grupp där Cooks döttrar Delphine och Dinell ingick. En annan Sherrys-medlem var Charlotte Butler som kom att gifta sig med Svenne Hedlund – sångare i min mammas gamla favoritband Hep Stars – och bilda duon Svenne & Lotta.

98. Can't you see (you're losing me) - Mary Wells

På plats 98 hade jag tänkt placera en mer Absolute Soul-artad låt: Mary Wells Motown-klassiker My Guy. Då steg Schletet in som en kreddräddande ängel och tipsade mig om Can't you see (you're losing me). Det var tur att han gjorde det, tänk om en Northern Soul-taliban hade surfat in på min blogg och sett mig lista något så välkänt som My Guy! Han eller hon hade säkert försökt halshugga mig med en Jimmy Radcliffe-sjua eller åtminstone straffknullat mig analt med sin Keep the faith-näve.

Lyssna även på: One Block From Heaven

Mary Wells

97. Love is a hurtin' thing - The Soul Children

En av många otroliga låtar jag upptäckt på grund av Sveriges bästa musikjournalist: Lennart Persson. Den återfinns bland annat på Perssons Stax-samling, en av de bästa cd-skivor jag äger.

Lyssna även på: B-sidan Poem on the school house door. Löjligt vacker ballad.

96. Make me yours - Bettye Swann

Jag upptäckte Bettye Swann ganska sent, via tips från en klasskamrat, och blev helt tagen. Hon sjunger så bra att man kan ha överseende med att hon är ansluten till världens fånigaste trossamfund: Jehovas Vittnen. Hennes röst skulle förmodligen till och med ha kunnat smälta Charles Taze Russells hjärta.

95. How many breaks can one heart take - Mickey Murray

Det är alltid tråkigt när artister blir uppmärksammade för fel saker. Mickey Murray är mest känd för en trevlig men aningen tam version av en av Otis Reddings första inspelningar: den hysteriska Shout Bamalama (med textrader som "Lord have mercy on my soul // How many chickens have I stole?"). Om han istället hade nått listorna med How many breaks can one heart take så tror jag att han hade fått den respekt han förtjänar.

Lyssna även på: East of nowhere

94. Chains of love - J.J. Barnes

J.J. Barnes är mest känd för fina Marvin Gaye-aktiga northern soul-låtar. I Chains of love visar han upp sin skitigare sida och gör så med bravur. Jag har spelat slagverk i ett par soul- och funkband genom åren och det är precis såhär som jag vill att min tamburin ska låta!

Lyssna även på: I Need A Change och Baby Please Come Back Home

93. If this is love (I'd rather be lonely) - Eddie Spencer

Det här är ännu en låt som jag tagit med efter tips från Schletet. Den är väldigt bra men jag vet i ärlighetens namn inte särskilt mycket om Eddie Spencer, det blir med andra ord inte så mycket trivia den här gången. Låten finns i en nästintill identisk version med The Precisions, Spencer sjunger dock bättre.

92. I want to take you higher - Sly & The Family Stone

Hittills har det varit mycket halvobskyr northern soul på listan och det känns skönt att bryta den trenden. I want to take you higher var en av de första soullåtar som jag verkligen fastnade för. Det var naturligtvis det briljanta och kaosartade framförandet från Woodstock-filmen som frälste mig. För ett par år sedan försökte mitt dåvarande band repa in ett Sly-medley där bland annat I want to take you higher ingick. Det gick åt helvete. Jag antar att det inte går att få till det balla soundet utan hjälp av kokain.

Lyssna även på: Hela Stand! från 1969, sjukt mycket bättre än den överskattade There's a riot goin' on.

91. Heat Wave - Martha & The Vandellas

Fler klassiker! Shufflekomp kan stinka gubbe och gammal fis men det kan också vara avspänt, fjäderlätt och nästintill perverst svängigt. Det här är ett exempel på det senare. Låten och The Funk Brothers, som kompar, är så bra att det till och med låter bra när Joan Osborne sjunger. Jag rekommenderar dock att ni håller er borta från The Jams cover - den är ett skolboksexempel på en slakt. Linda Ronstadts version är inte heller särskilt festlig.

Lyssna även på: Nowhere to run

Världens roligaste namn

2009-10-12T17:02:00.004+02:00

Jag snackade nyss med Arvid och försökte göra mig lustig över filmfotografen Hoyte van Hoytemas namn. Arvid kontrade blixtsnabbt med den brasilianske teologen Clodovis Boff.

En annan fråga

2009-10-11T19:32:00.004+02:00

Försöker han lyfta upp, klämma sönder eller runka av regnbågen?

En fråga

2009-10-09T22:47:00.002+02:00

Skulle Asha Ali ha beskrivits som soulpop om hon var vit?

Fetto

2009-10-09T22:38:00.009+02:00

Netto på Andra Långgatan är inte en matvarubutik, det är ett slagfält. Övermogna avokader för 5 kr/st badar i rövsmör för 8:99 kr/l och om man vill ha tag i mjölk eller vanligt smör så möts man förmodligen av ett vänligt "nej det har vi inte inne den här veckan, men du kan få ett par illasittande jeans och en matberedare för 199 kr (gäller så länge lagret räcker)!".

Varje gång jag är på Netto så tänker jag att inga låga priser i världen gör det värt att stå ut med kaoset, men likt förbannat så hamnar jag där igen, gång efter gång efter gång. Vad fan är det för fel på mig? När blev jag white trash? Varför kan jag inte vara duktig medelklass och gå till Hemköp som alla de andra små svennarna?!

Kreativa vänner spelar Springsteen

2009-10-05T17:12:00.011+02:00

Den sista Springsteen-låten för den här gången blir en State Trooper-cover, inspelad av två vänner. Dom har haft en miljard olika musikaliska projekt tillsammans genom åren, varav The Black Lodge och Arvid & Love förtjänar särskilda omnämnanden, men tyvärr så verkar dom inte intresserade av att spela in nytt material. Love har flyttat till Stockholm och nyss släppt sin första solo-EP och Arvid lägger all sin energi på att balla ur – just nu så arbetar han på någon slags musikal som handlar om hur han och en man som heter Honungsson försöker ta sig till Paris. Han har även ett på gränsen till olyssningsbart band som heter Several Men och har spelat in 19 skivor – bland annat en om valfångst och en med tonsatta Geijer-, Heidenstam- och Rydbergdikter.

The Band spelar Springsteen

2009-10-04T22:04:00.010+02:00

1993 års uppsättning av The Band är knappast ideal. Sällan har ett band varit så beroende av alla sina medlemmar för att fungera, och av fem omistliga musiker så återstod bara tre. Richard Manuel dog 1986 och Robbie Robertson ville bara göra indianmusik. Men inget ont som inte för något gott med sig; utan Robertsons låtskriveri tvingades The Band spela in flera covers och dom hade bland annat den goda smaken att Bandifiera Bruce Spingsteens Atlantic City. Och som ni hör är resultatet lysande!

Gary US Bonds sjunger Springsteen

2009-10-04T15:37:00.010+02:00

Bruce Springsteen fyllde 60 för en dryg vecka sedan. Jag tänkte lyfta fram ett par fantastiska exempel på andra artisters inspelningar av hans låtar.

Det blev ölkväll hemma hos mig både igår och i förrgår. Den här låten åkte på båda kvällarna och man märkte varje gång hur humöret steg redan vid det inledande fill-inet.

Det är alltid en högtidsstund när jag dammar av On the line-LPn och dansar genom lägenheten till tonerna av Out of work. Den är Hungry Hearts deluxe, det ultimata exemplet på E Street Bands underligt stela men fantastiskt svulstiga soulsväng. Låten är så bra, och så förbisedd, att Springsteen bestämde sig för att stjäla från sig själv när han skrev Livin' in the future, 25 år efter Out of work. Den gången blev resultatet inte lika festligt.

Neil Diamond

2009-10-03T13:11:00.016+02:00

I förrgår avrundade jag och Fredberg en utekväll genom att gå hem till mig, dricka folköl och lyssna på Neil Diamond. Fredberg konstaterade lite halvt på skämt att "det bästa med Diamond är att han låter så jävla nöjd". I videon ovan är han rik, trivsam och lite fet; samtidigt är han så förbannat bra att han dödar myten om att grymma artister alltid måste stå på tå och slå ur underläge.

Fredberg har naturligtvis bara delvis rätt; Neil Diamond har många egenskaper som jag håller högre än hans förmåga att låta nöjd. Han är en fantastisk låtskrivare och sjunger så bra att han kan förvandla även de mest pekorala låttexter till stor konst. Jag tillåter mig att vara lite högtravande och kallar hans röst för ett destillat av ren och skär längtan.

Shilo, en av mina favoritlåtar.

Min sämsta vän

2009-09-30T16:38:00.006+02:00

Jag har en vän som förtjänar en pseudonym, jag väljer att kalla honom "Min Sämsta Vän". Häromdagen satt vi i vanlig ordning på en pub och pratade om hur kassa vi är. Ingenting som ens med den livligaste av fantasier kunde kallas för en tjej visade några som helst tecken på att vilja närma sig oss och själva var vi naturligtvis inte presentabla eller självsäkra nog att lämna det mörka hörn som vi gömde oss i. The story of my life.

MEN! Runt stängning så kom det faktiskt fram en tjej. Om hon var hög, blind, efterbliven eller hade trubbigt omdöme av någon annan anledning vet jag inte, men hon bad oss i alla fall att hänga med till en klubb. Jag avböjde, eftersom jag var tvungen att gå hem och runka bort alla sexuella frustrationer jag hade byggt upp under kvällen, men Min Sämsta Vän var desperat nog att acceptera hennes invit.

Eftersom jag inte fick uppleva fortsättningen på kvällen så spolar vi fram ett knappt dygn.

Återigen sitter vi på krogen, denna gång utan Min Sämsta Vän. Sur-Erik skickar ett sms och ber honom att dyka upp. Min Sämsta Vän svarar "Nej, jag ska ta det lugnt ikväll". Jag kanske inte har nämnt det förut men min bekanstkapskrets består av några av Göteborgs karaktärssvagaste personer och ett sådant svar kan bara betyda en sak: "Jag kommer strax". När Min Sämsta Vän dyker upp så skrattar vi lite åt att hans usla karaktär innan vi frågar vad som egentligen hände efter att vi skildes åt kvällen innan.

– Jo förstår ni, börjar han trevande, jag är ju helt kass...

Han berättar hur han tappade bort den ursprungliga tjejen men istället blev uppraggad av klubbens DJ. Hon bjöd honom på vin och sedan gick dom hem till henne.

– När vi kom till henne så spydde jag och sa "oj, jag kanske borde gå härifrån" men hon bara "äsch då, jag har själv spytt hos främlingar flera gånger". Sen knullade hon sönder mig. Fast jag var tvungen att springa på toa och spy flera gånger under akten.

Värdigt.

2009-09-30T11:45:00.009+02:00

I fredags så fyllde min bror tjugo och jag tänkte att det kunde vara på sin plats med en hyllning.

Folk som aldrig stör någon är oftast tråkmånsar och folk som leker Jackass dagarna i ända är bara irriterande. Det fantastiska med min bror är att han kan hantera ytterligheterna – han balanserar utan synbar ansträngning mellan tråkig radhussvenne och förståndshandikappad flamspelle.

Ett effektivt sätt att mäta charm på är att se vad en person kommer undan med att göra. En stor del av min brors personlighet bygger på trött ironi vars främsta syfte är att visa världen att han är en "soft kille" men han kommer undan med det. Han klär sig som ett Jason Mraz-fan och odlar crazy mustasch och kommer undan med det. Han samlar på multitools, bygger värdelösa baslådor till sin kassa bil och försöker baka tårtor med mänsklig avföring i. Och han kommer undan med det. Trots alla tillkortakommanden så är han så förbannat charmig att det är omöjligt att tycka att han är korkad eller ens det minsta jobbig.

Varje gång man försöker förklara för honom att (och varför) han är en idiot så flinar han bara bort kritiken. Det är naturligtvis irriterande, jag känner en skyldighet att fostra honom, men samtidigt är det väldigt skönt att han går sin egen väg trots att hans bröder hånar varje steg han tar.

Kalle, jag är osäker på om du läser min blogg men om du gör det:

Grattis, jag älskar dig.

2009-09-30T11:36:00.003+02:00

Det här kan sluta som den sämst uppdaterade månaden i bloggens historia. Under dagen ska jag försöka tvinga mig att skriva ett par inlägg och om jag får lite kreativt momentum så kanske jag lyckas rädda det sjunkande skeppet.

Konkurrens

2009-09-24T00:58:00.004+02:00

Tobias Ace Prince-Christer Fredberg har tagit upp striden om svullandet. Här ser ni hans senaste måltid. En pikant detalj är Cherry Dr Pepper från Ica Focus fantastiska USA-hylla. 15 kr/st, jävla lyxschletande.

Det är lite trist att Fredberg fortsätter att vara... jag skulle inte kalla det snygg – för det är han inte – men åtminstone smal, trots den fullkomligt efterblivna dieten. Själv går jag med stadiga steg mot John Candy-stadiet.

I can't help loving you

2009-09-22T15:56:00.012+02:00

Den senaste tidens stora snackis har utan tvekan varit kvinnan med det allitterativa namnet. Vad hon väljer att göra med sina femton minuter på Aftonbladets nöjessidor intresserar mig inte det minsta men hennes make har gjort vissa avtryck i musikhistorien som är värda att uppmärksamma. Även om jag tycker att lejonparten av hans diskografi är vedervärdig – man får vara 50- och 60-talsnostalgisk på gränsen till förståndshandikappad för att se något som helst värde i urvattnad skit som Diana och Put Your Head On My Shoulder – så är I Can't Help Loving You onekligen en låt som inte går att värja sig emot.

I'm so old and you're so... old

Jag tar schletandet till nya nivåer, utan hjälp av alkohol

2009-09-21T22:19:00.003+02:00

En tub med Pringles och en liter läsk på under tio minuter, och då åt och drack jag ändå i ett tempo som kändes bekvämt. Jag borde få ett pris. Nu är jag aningen spyfärdig, men det var det värt!

2009-09-18T00:52:00.008+02:00

Antal dagar i sträck under vilka jag tänkt tanken "idag uppdaterar jag bloggen" men istället hamnat på Kings Head tillsammans med dåliga vänner och blaskig öl:

Jag utlovar ingen bättring.

2009-09-13T13:09:00.004+02:00

Det här är det roligaste på hela internet:

Och inte blir det tråkigare när man läser kommentarerna:

2009-09-07T10:33:00.005+02:00

Jag behöver så här bra låtar för att överleva dagar då mage och röv gör uppror.

Jag är sund

2009-09-07T01:11:00.007+02:00

Jag har återupptäckt TV-spelandets fröjder. I fredags köpte jag Beyond good and evil och hade en riktigt hälsosam hemmakväll. När jag i efterhand betraktade slagfältet som är min lägenhet så kunde jag stolt konstatera att jag på en kväll lyckats trycka i mig en påse ostbågar, ett rör Pringles, en burk Macadamia-nötter, 200g ölkorv och 3 liter läsk.

En teori som börjar ta form i mitt huvud är att jag kan vara feeder men att jag, pga att inte ens feta tjejer står ut med mig, tvingas stoppa maten i egen mun (feeder-onani). Jag kan inte förneka att jag känner viss sexuell tillfredställelse när mina fingrar är så marinerade i ostbågsflott att det är svårt att hålla Playstation-kontrollen i ett fast grepp.

Lund

2009-09-03T12:32:00.008+02:00

Igår vikarierade jag i ett trivsamt soulband. Vi lirade på ett studentikost jippo i Lund. Jag hade väntat mig att studentlivet i Lund skulle vara vettigare än det i Göteborg, eftersom ryktet säger att det inte bara är freaks and geeks som är föreningsaktiva i Lund. Men tji fick jag. Det första jag möttes av när vi steg av i Tegnér-town var ett gäng muppar utklädda till musketörer. Senare såg jag ett band vars sångare hade klätt sig i hosor och mantel. Väldigt crazy. Som tur var så fanns där obegränsad tillgång till bärs så jag kunde snabbt och smidigt supa bort min irritation.

På morgonen innan spelningen så föreslog någon att bandet skulle gå samman och köpa en present till trummisen, som fyllde år. Jag slapp vara med och betala men det bloggbekanta schletet Schletet är ordinarie medlem och han skulle bli tvungen att lägga sin sista slantar på presenten, dessutom så är hans morgonhumör helt sanslöst uselt. Han blev sne och mumlade surt att "i mitt andra band så får man bara stryk i födelsedagspresent". Senare under dagen så hade han återhämtat sig från det dräpande slaget mot privatekonomin och var på gott humör. Han började av någon anledning att presentera sig själv som kusk.

– God dag, mitt namn är Björn Goop, son till Olle. Ni får ursäkta om jag verkar lite nere, Copiad dog för inte så länge sedan och jag har grunkat en hel del på sistone.

2009-08-31T18:31:00.002+02:00

Första skoldagen. Höstens trend verkar vara skägg – ett stort antal killar i klassen, bland annat undertecknad, har skaffat dassig ansiktsbehåring.

Den aspirerande sångpedagogen slår till igen och igen och igen och igen... jag vill dö

2009-08-25T16:28:00.005+02:00

Under sommaren så har det gått en sexuellt frustrerad tjur i en hage precis utanför mina föräldrars gård. På andra sidan vägen, mitt emot den kåta tjurens hage, så gick det ett antal kossor. Varje gång som kossorna närmade sig så började tjuren bröla. Han brölade och brölade och brölade och brölade, hela sommaren. Till slut så lät han inte längre som en mäktig tjur utan snarare som en trumpet i målbrottet. Jag antar att pappa inte ville reta bonden som ägde tjuren, så den blev kvar, trots att den väckte oss nästan varje morgon.

Jag störde mig, till skillnad från resten av grannskapet, inte alls på tjuren, jag tyckte mest att den var lustig. Jag skriver detta för att klargöra att jag sällan irriterar mig på starka eller störande ljud. Fönstret i min lägenhet i Göteborg vätter mot en låg- och mellanstadieskola och jag har inga som helst problem med den kompakta skrikmatta som uppstår varje gång som barnen har rast. MEN! Nu har slutligen den orubbliga Johan Bohlin konfronterats med mekaniska vågrörelser i luft som han inte kan hantera: ljudet av den vidriga folk- och operakossan som flyttat in i kvarteret och som envisas med att öva joddlingar, kulningar och andra vokalmusikaliska perversioner dagarna i ända. Jag vill verkligen inte vara den griniga kulturella analfabet som tvingas säga till henne att hon inte kan hålla på på det här viset, men snart så pallar jag inte mer!

Jag tror inte att min irritation i första hand beror på att hon sjunger ganska kasst, har jag stått ut med den kåta tjuren hela sommaren så borde jag kunna hantera lite halvfalsk sång, utan det handlar till största del om att folkmusik a capella låter så jävla präktigt att jag ryser i hela kroppen så fort kvinnan tar ton. Om man sätter på sig genusglasögonen så kan man möjligen hävda att min irritation delvis bottnar i att det är en kvinna som tar stor plats, men jag inbillar mig att jag hade reagerat exakt likadant om det hade varit en man som stod vid sitt fönster och spred vokala fekalier över nejden.

2009-08-24T19:23:00.011+02:00

Idag chattade jag med Carro för första gången på länge. Det är egentligen ganska trist att publicera chatt-loggar rätt upp och ned, men det skiter jag i.

(samtalet kretsar kring den här videon)

C: vi kan starta en pseudofolkmusikblogg och konkurrera ut Blondinbella

C: dagens outfit måndag: röd vadlång tunika i linne

C: dagens outfit tisdag: vadlång tunika i murrig grön

J: haha, jag skiter ner mig av skratt

C: dagens outfit onsdag: vadlång koboltblå tunika och vikingahorn

J: vadlånga tunikor känns helt rätt

C: speciellt till hösten då vindarna blåser snålt

C: bra att ha när man spelar in videor bland stenar och ute på karga klippor

J: eller går på jakt i frusen ödemark

Nyhetstorka deluxe

2009-08-24T18:40:00.005+02:00

GPs löpsedel idag:

Dyra märkesskor höll inte måttet - gick sönder

Tjuvlyssnat

2009-08-23T16:22:00.004+02:00

Jag promenerade nyss till T-livs för att köpa skit som gör mig fet. På väg till butiken så passerade jag ett par som stod och kramades utanför en strippklubb.

- Ha det så bra på jobbet älskling. Visa fittan riktigt ordentligt!

- Tack, det ska jag! Vi ses ikväll!

2009-08-23T14:10:00.006+02:00

Jag tror att jag är på väg att bli sjuk. Trots det så gick jag ut på krogen igår. Jag tog det visserligen ganska lugnt, men det var ändå en väldigt obegåvad idé.

Kvällens höjdpunkt var förmodligen när jag upptäckte att bartendern hade sjuuukt korta shorts på sig. På nära håll så såg han ut som en normal ung snygg snubbe, men när han tog ett par steg från bardisken så blottades flera hektar len pojkhud. Nam nam, Alexander Bardtender.

Morgonens baksmälla kryddades av en pikant detalj, jag har nämligen fått en ny granne. Hon (jag tror iaf att det är en kvinna, men det skulle även kunna vara någon sorts kontratenor) väckte mig genom att öva operasång med öppet fönster. Är människan fullkomligt jävla dum i huvudet? Tror hon att halva kvarteret vill lyssna på hennes småfalska ylande?

Blandade intryck från sommaren 09

2009-08-19T13:46:00.011+02:00

Klockan är fem på morgonen. Jag blickar ut genom ett fönster, mot en åker. Över åkern löper min yngsta bror som en gasell. Han är spritt språngande naken och spritt språngande skitfull. Bakom honom springer en nästan lika naken kvinna - det hela liknar någon slags hednisk fruktbarhetsrit. Jag ler för mig själv, men är inte det minsta intresserad av att se min bror ha lerigt sex så jag vänder tillbaka till efterfesten, som sakta håller på att dö. Någon klinkar på en gitarr, någon spiller ut en öl, många sover redan. Tidigare under kvällen har vi dansat på borden till tonerna av Los Chucos Suaves. Jävligt bra fest, en av sommarens höjdpunkter.

(...)

Solen skiner, det är vindstilla och jag har traskat ut på klipporna på Ramsviks nordsida tillsammans med mamma, pappa, morbror, moster och kusiner. Vi äter räkor och scenariot är närmast sagolikt, men jag sitter ändå och irriterar mig på att sällskapet är präktigt, på gränsen till frikyrkligt. Jag slits mellan tjurighet och skuldkänslor. Hur i helvete lyckas jag att inte uppskatta en så perfekt kväll? Kan jag bara ha trevligt med en blaskig stor stark i näven, med ett sällskap som tolererar att jag svär och är otrevlig stup i kvarten? Jag promenerar hem ensam, vill inte förstöra stämningen.

(...)

Lunchrestaurang i Kungshamn. Regnet smattrar mot uteserveringens tak, det är instängt och fuktigt. Omkring mig sitter en armé av barnfamiljer. Uteserveringens akustik förstärker skitungarnas skrik och det känns ungefär som att bli knullad i örat med en stilett. För första gången under sommaren så längtar jag tillbaka till Göteborg, jag har fått en överdos västkustidyll.

(...)

Jag och Fredberg står och kissar mot en trappuppgång. Vi är för fulla för att inse att det vi gör är korkat och grisigt. Plötsligt hör jag en röst bakom mig:

- Vad fan håller ni på med?!

Jag tittar över axeln och ser en poliskonstapel. Jag tänker något i stil med "fan, jävla, helvetes, skit, nu går mina sista pengar åt till att betala en bot" samtidigt som jag stammar fram ett svar:

- Eeeh... öööh.... i-i-ingenting....

- Varför har du ballen framme då?! (Ja, han sa faktiskt så. Ordagrant.)

Konstapeln beslagtar våra öl, men skiter av underlig anledning i att bötfälla oss. Vi drar en lättnadens suck och traskar upp på Stigberget. Fredberg har kommit över en Volbeat-skiva som vi ska sätta fyr på. Vi fnissar och jämför gesten med ett bokbål och tycker förmodligen att vi aldrig hade gjort något roligare. Tyvärr så är vi så kassa att vi inte ens lyckas få fyr på bookleten. Det slutar med att vi river sönder allt som rivas kan och sedan låter skiten spridas för vinden från mitt hustak.

(...)

Mariachitrumpeter ljuder från Way out wests näst största scen. Jag, Don Thoresson, Role och Van Helsing står överväldigade och tittar på festivalens stora positiva överraskning, Calexico. Det är ett medelmåttigt band på skiva, men live visar dom sig vara skitbra - en stabil, spelskicklig och rutinerad oas mitt bland alla ängsliga hipsterband och deras lika ängsliga fans.

Kontrasten mellan Calexico och Vampire Weekend, som spelar efteråt, kunde inte ha varit större. Maken till tom hajp har jag aldrig varit med om; VW är valpiga och osvängiga och framstår mest som ett gäng kids med balla referenser men bristande hantverksskicklighet. Role utbrister frustrerat "Var är dom omtalade afrikanska influenserna egentligen? Det här är ju bara skit!".

Senare på kvällen går vi på Pustervik för att se ett återförenat Loosegoats. Vi köar en lång stund, jag är trött och grinig och sätter mig ensam på uteserveringen medan mitt sällskap spanar in förbandet - ett extremt klyschigt kanadensiskt indiegäng. När Loosegoats väl går på scenen så är stället överfullt, värmen outhärdlig och luften syrefattigare än min festivalchorizoframkallade flatulens. Publiken är lyrisk, men jag går hem efter fem låtar. På morgonen upptäcker jag en brun fläck i lårhöjd på mina byxor. Jag vet inte var den kommer ifrån, men har en jävligt begåvad teori om att mannen som stod framför mig i den sardinpackade publiken sket ner sig av upphetsning vid åsynen av Christian Kjellvanders lustiga flint, och sedan gnuggade sin nyskitna röv mot mina jeans.

(...)

Betz och Schletet sover över hos mig. Dom har spelat i Stockholm två dagar tidigare och åkte på spö efter giget, helt oprovocerat. Schletets käka är så uppsvullen att han ser ut som Quagmire. Dom verkar dock ganska avspända när dom pratar om incidenten, trots att Betz bland annat fick ta emot flera sparkar mot huvudet. Han konstarerar att han säkert kommer att få en posttraumatisk flip om några dagar.

En av snubbarna som spöade dom hade uppenbarligen vrålat "JAG ÄR TREA I TAEKWANDO!" under slagsmålet. Vi skrattar åt knarkninjan och hans efterblivna utrop, sätter på lite fin soul och drömmer oss bort till en bättre värld. En värld utan slagsmål och knarkninjor, där ölen är gratis och DJs spelar "Don't let it end" istället för "Parapapapapapa".

Snart är sommaren slut, men idag skiner solen och jag har lite folköl i kylskåpet. Jag tror fanimej att jag är lycklig!

Way Out West

2009-08-15T13:39:00.002+02:00

"Vad är det här för upp och nedvänd festival egentligen? Besökarna är snygga och bildar välordnade toalettköer! Banden går på scen före utsatt speltid och folk plankar ut från ölområdet!"

2009-08-11T09:17:00.002+02:00

Jag gillar att festa med mina gamla rollspelarvänner. Dom är jävligt trevliga och avspända, dessutom så kan det hända att någon vrålar "ray of water, I summon thee!" när han rockar en piss ute i buskaget. Sånt händer aldrig när man dricker maltdryck tillsammans med det vanliga svennegänget.

2009-08-10T18:48:00.001+02:00

2009-08-05T11:15:00.001+02:00

Jävla blogg.

Kul

2009-07-22T12:53:00.004+02:00

"I Flen, mitt i mörkaste Sörmland ligger ett mejeri som tillverkar ost."

http://www.who-cut-the-cheeze.se/2008/11/jurss-mejeri-i-sormland/

2009-07-20T10:35:00.005+02:00

Min yngsta bror tågluffade genom Europa i början av sommaren. Han såg säkert mycket som var vackert, men när han skulle visa bilder från resan så var det här det enda som jag fick se - en sönderbajsad dansk Burger King-toalett:

Jag ser bilden som ett slags monument över den löjligt låga kvalitet som allt som har skrivits i bloggen under sommaren har hållit.

2009-07-14T23:04:00.006+02:00

Jag såg nyss kronprinsessans födelsedagsfirande på tv. Antar att jag är lite onyanserad om jag kallar tillställningen för en vidrig propagandaorgie, men jag kan inte låta bli, den gjorde mig extremt illa till mods. Samtidigt var det ett nöje att titta på skiten tillsammans med Arvid, som aldrig har hört om Loket Olsson men kan stava Nietzsches namn.

- Vem är det där?

- Det är Måns Zelmerlöv, han är en känd sångare.

- Jaha. Han sjunger dåligt.

Upproret fortsätter

2009-07-11T15:11:00.001+02:00

Julskinka idag igen.

2009-07-10T21:25:00.008+02:00

Familjen Bohlin gör uppror mot norm och tradition - till middag idag: julskinka.

Pliktskyldig uppdatering

2009-07-09T21:25:00.006+02:00

Arvid är på besök och det känns lite ohyfsat att blogga istället för att umgås med honom. Det är ett av skälen till den låga uppdateringsfrekvensen. Ett annat skäl är att mitt liv i vanlig ordning inte är särskilt händelserikt. Jag vet att det enda ni är intresserade av är fylleanekdoter, men just nu så lever jag sunt och friskt. Sommarens fortsatta bloggande kommer mao att andas präktighet och frikyrka.

Igår började jag och Arvid måla farmors hus, det blev sju timmars arbete som kröntes med en cykeltur till öns västersida. Där satte vi oss på klipporna med ett sexpack folköl. Jag är inte så mycket för långrandiga beskrivningar av hur överjordiskt vackert det är på kusten, utan nöjer mig med att konstatera att vi hade det jävligt gött.

Say goodbye it's Independence Day

2009-07-04T16:59:00.002+02:00

Fan vad gött det är med riktigt korkad country.

You'll be sorry that you messed with
The US of A
'cause we'll put a boot in your ass
It's the american way

Efter tips från Gjutarn'

2009-07-04T14:29:00.005+02:00

Spana in diskografin. Sjukt enkelspårig snubbe. Jag älskar för övrigt att han var "known for his habit of lightheartedly missing appointments and even important gigs".

Dålig morgon

2009-07-03T11:01:00.014+02:00

Farsan har hittat min blogg och berättade över frukosten att han är väldigt besviken på att jag är barnslig och vulgär. Vad gör man då? Taggar ner? Lägger ner? Skjuter sig i huvudet?

Jag tycker visserligen inte att han har någon större anledning att klaga. Just nu känns det som om hans besvikelse beror mindre på mitt "destruktiva" leverne, som han borde vara bekant med sen flera år tillbaka, och mer på att jag underminerar bilden av vår familj som ett gäng präktiga svennar vars sinne för humor är på nivån "vet du varför alla mammutar dog ut?" och vars definition av en trevlig kväll är att käka räkor och se Peter Settman slicka stjärten ren på ett gäng fånleende schlagermongon i Så ska det låta.

Nu hetsade jag upp mig och tog i lite i överkant. Jag antar att jag är minst lika besviken på pappa som han är på mig – jag trodde att han var tolerantare än såhär.

Det sämsta jag någonsin hört.

2009-07-02T18:10:00.005+02:00

http://gptv.abcdn.net/abPlayer3/default.html?playfile=12270_Se_Disturbed_pa_Metaltown_92576.pls&path=gptv.abcdn.net/TV-ARKIV/Goteborg

Hårdrock tenderar att suga ganska hårt live, men det här gänget övervintrade Neo Metal-töntar tar verkligen priset. Dom låter till och med sämre än husbandet i Söndagsparty med Filip och Fredrik.

Bloggtorkan

2009-06-29T02:20:00.002+02:00

Jag har varit hemifrån runt i ett par dagar och saknat tillgång till World Wide Web. Nu har jag dock lånat en databehandlingsmaskin av Betz. Jag ligger på hans golv och svär inombords över att tangentbordet är designat för pygméer och att mina fläskiga fingrar bara träffar rätt bokstav vid vart annat försök. Pga detta så orkar jag inte skriva speciellt mycket. Imorgon, när jag är tillbaka på landet, så kommer kanske ett längre inlägg som möjligen eventuellt skulle kunna tänkas komma att handla om helgens äventyr. Jag har naturligtvis inte upplevt något som är värt att berätta om, men vad vore en blogg utan lite poänglös narcissism? Jag avslutar dagen med en video där ett par obehagliga män spelar världens mest överskattade soullåt:

Dagens citat

2009-06-23T19:24:00.004+02:00

"Det är lustigt att varje gång du spenderar några dagar i sträck på gården börjar du snöa in på fantasy/rollspelsgrejer och blir helt opratbar"

- Fabrikörn

Någon slags nostalgi

2009-06-23T18:39:00.009+02:00

Det suger som bekant röv att arbeta. Jag skulle visserligen inte kalla det som jag gör under dagarna för arbete, jag glassar mest runt i solen och hjälper farsan med diverse skitsaker, men brorsan har ett sommarjobb som jag misstänker ger ganska rediga utslag på rövsug-o-metern. Jag bestämde mig för att liva upp hans dag genom att essemessa ett livsbejakande Papa Roach-citat:

"gotta roll the dice, never look back, and never think twice"

Minns ni Papa Roach? Är ni medvetna om att dom fortfarande existerar? Senaste singeln, Hollywood Whore, är en fantastisk samtidskommentar!

Brorsan kontrade för övrigt med en musikreferens som var ännu roligare:

"Änna lite Jason Mraz-soft. Bara ta surfbrädan och dra. Inte tänka på konsekvenserna."

Obskyrt

2009-06-22T22:16:00.010+02:00

Den femtonde juni hittade Schletet "Lonesome Shack" med Ernie Washington på Ebay. Utropspriset var 10 dollar, ett rimlig pris för en så fantastisk och ovanlig låt. En vecka senare, dvs idag, såldes den för 470 dollar. Vem i helvete betalar 470 jävla dollar för en jävla vinylsingel?! Kan inte vettiga och sansade människor som jag och Schletet få köpa skivan för 10 dollar istället? Vi är åtminstone inte sinnessjuka.

2009-06-21T19:31:00.010+02:00

Jag är på familjefarmen och mängden stimuli är helt klart hanterbar. Det mest intressanta som händer är att mamma tvingar ut mig på joggingturer då och då.

Den vackra naturen är visserligen ganska överväldigande och hade jag varit fullkomligt dum i huvudet så kunde jag ha skrivit och publicerat lite naturromantisk lyrik. Tyvärr så har jag smak och vett i behåll.

Arvid borde komma och hälsa på. Vi skulle kunna vandra genom naturreservatet och skandera ironiskt:

"Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.

(...)

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst."

ur Odalbonden

Calypso ist krieg

2009-06-17T22:55:00.013+02:00

För något år sedan pratade Arvid en hel del om att han ville börja ägna sig åt "väldigt snabb calypso". Han hade bara en ganska vag aning om hur calypso egentligen låter, men tyckte av någon anledning ändå att idén kändes tilltalande. Jag tror att tanken var att han skulle infiltrera Göteborgs hipsterklubbar och terrorisera besökarna med Piff och Puff-uppspeedade gamla 30-talsklassiker.

Projektet realiserades aldrig, men Arvids idé fick i alla fall konsekvensen att han och jag laddade ner lite gammal calypso som vi lyssnade på under ett par folkölskvällar. Och det var minsann ingen ytlig amerikaniserad skit av modell Harry Belafonte som vi fann på World Wide Wäbb, åh nej, vi hittade ett gäng riktigt stenhårda "calypsonians".

Vi insåg snart att man på Trinidad och Tobago hade uppfunnit metal-estetiken långt innan Ronnie James Dio höjde the sign of the horns för första gången. Inte nog med att calypson, i likhet med riktigt trve kvlt black metal, är fullkomligt olyssningsbar; calypsosångarna har dessutom antagit artistnamn som skulle få självaste Rock'n'Rolf att rodna. Vad sägs om The Mighty Terror, Baldhead Growler eller den mest berömde av dom alla: Lord Invader?

"My intention is war" kunde lika gärna varit titeln på nästa Vader-platta. I introt till Kingston Trios version av Lord Intruders* klassiker "Zombie Jamboree"** nämns för övrigt Lord Invaders kompgrupp – The Twelve Penetrators***.

Likheterna med västvärldens mest begåvade musikstil(ar) verkar aldrig ta slut: Amon Amarth har sin calypsomotsvarighet i The Mighty Vikings; Varg Vikernes önskar nog att han var lika ball som calypsogreven Count Lasher; Tyska låtsasriddare bleknar i jämförelse med Lord Ivanhoe and his Caribbean Knights (Power Calypso!).

* calypsons Rob Halford
** kunde ha varit en Cannibal Corpse-låt
*** calypsovärlden har uppenbarligen en hel uppsjö Rob Halfords

Det flöt på bra

2009-06-09T13:06:00.012+02:00

Jag vaknade småbakis i söndags morse, intrasslad i svettluktande sängkläder. Jag ragglade upp, tog en dusch och traskade sedan till Järntorget där jag mötte upp Schletet, Betz och Van Helsing. Vi knödde in oss i Schletets moderna, välluktande och kliniskt rena state of the art-Volvo och åkte ut till Biskopsgården och plockade upp Funki. Det var dags för äventyr! Likt en lycklig zigenarfamilj gav vi oss ut på de vindlande lands- och motorvägarna. Målet: Stockholm Stadion och Bruce Springsteen.

Det här är ett ganska svårt blogginlägg att skriva, helt enkelt därför att det inte hände överdrivet många spexiga saker under resan, detta trots att vi var fem könsmogna män som satt tätt intill varandra under flera timmars tid. Det roligaste som inträffade under färden var nog att vi körde om ett Fast and the furious-CP – jag lever i en universitetsbubbla och hade förträngt att såna personer (och bilar) finns på riktigt.

"Lägg dig jämte honom, jag måste fan fota tribalerna!"

Det är för övrigt alltid en fröjd att ha med Van Helsing på längre resor, han är nämligen inte det minsta tröttsam. Efter några mil så började han kommentera musiken vi lyssnade på. "Nu kommer sticket, lyssna noga", "det här är en vers" osv. Ibland var han tvungen att pausa musiken för att verkligen understryka var i låten vi befann oss – "håll i er, för snart kommer refrängen". Som tur var så hade han vart på lördagsparty i Högsäter och hans energi tog därför slut ganska snart. Han somnade som en dreglande snorunge i baksätet.

Efter ett par timmar var vi framme i Jerry Williams-town. Vi parkerade bilen i Barkaby – som låg någonstans i trakterna kring världens ände – och tog pendeln in till stan. Funki hade ingen biljett till konserten men lyckades köpa en till ockerpris av ett par finniga glin. Trots överpriset var han nog väldigt nöjd, för satan vilken vass spelningen det blev. En lagom oväntad set list, med Fade Away som en av höjdpunkterna, toppades av en extranummersvit som inleddes med Thunder Road, följd av Jungleland. Det blev många kramar och karlaktiga ryggdunkar i vårt häärliga grabbgäng.

Det är omöjligt för fem killar att bara vara vänner. Förr eller senare kommer dom alltid att vilja ligga med varandra. Funki i förgrunden. I bakgrunden fr v: yours truly, Van Helsing, Betz och Schletet.

Efter konserten var det tänkt att vi skulle sova på en väns golv, men någon kom på den geniala idén att köra hem på natten. Kl åtta på morgonen låg jag återigen bland mina otvättade lakan.

All in all, en mycket bra dag.

Isman

2009-06-05T10:09:00.009+02:00

Kan någon förklara för mig varför Springsteens näst senaste, och kanske fulaste, skivomslag ligger som fond till en trettio år gammal låt?

På söndag ska jag se Bossen för miljardte gången i ordningen. Det här mästerverket kommer jag inte att få höra. Istället blir det nog en hel del trökig skit – Mona Sahlin-pleasern Waitin' on a sunny day är t ex ingen högoddsare. Trots det är jag ganska förväntansfull.